Det jag gråter oftast över är att jag saknar när vi var en familj. Jag träffar ju mamma och pappa varannan vecka, men jag menar när vi bodde och levde tillsammans allihopa. När jag slapp vara tvungen att vara utan den ena föräldern för att kunna vara med den andra. Våra underbara resor och utflykter. Huset vi bodde i som jag älskade och fortfarande saknar. Tryggheten och enkelheten som inte finns kvar på samma sätt. Har jag en dålig dag och kommer och tänka på det här kan jag böla på rätt bra.

Olycklig kärlek har fått mig att gråta en del det med.

Det finns typ en film som kan få mig att gråta (och nej,det är inte Titanic och inte heller Dagboken) men annars brukar jag inte vara särskilt känslig när det gäller filmer. Musik dock är en helt annan femma. Brukar inte sitta och storböla precis men det finns låtar som sliter och drar i mig och som kan få mig och fälla en och annan tår. Antingen för att de är så jävla starka eller för att de på påminner mig om något som gör och gjort mig ledsen.

1. Mitt gamla hus, tagen av Julia Andersson. 2. Bild