Unga och dumma. Bräckliga tonårshjärtan som tål ovanligt lite och en ständig önskan om att bli villkorslöst älskad för allt vi är,säger och gör. Kväver gråt mot kudden för att livet inte är som vi önskar att det vore och för att människor inte ser oss som vi vill att de ska. Lyssnar på musik vi kan relatera till och har låtar som påminner oss om smärta och kärlek vi gått igenom. Vi försöker intala oss själva och varandra att inte ta allt så seriöst, men på insidan känner vi oss som de djupaste människorna i världen. Vi kan skratta och vara glada fast att det är något som gör ont och sedan får vi för oss att vi är såna som kan dölja smärtan för andra, utan att tänka på att alla andra gör likadant. Vi tittar oss i spegeln och tänker att vi ändå ser ganska bra ut men när vi kommer fram till festen känner vi oss missanpassade och fulast på hela jävla stället. Vi tycker om att tycka synd om själva och skriva texter om det för att folk ska veta att något är fel utan att man ska behöva säga det rätt ut.

Det är så det ska vara när man är ung. Osäkerhet och glädje i en enda stor skön mix. Den är inte alltid så skön men vi har roligt i alla fall. Vi är de enda människorna i världen som kan dansa på ett bord och kyssas med en främling vi inte vet namnet på utan att vara patetiska.