45

Det är inte värre, det är inte mer synd om mig, det kommer inte bli svårare för mig att komma över det. Men det är annorlunda än för de flesta. Vi gör inte slut, det är ingen av oss som inte vill längre och jag kan inte kalla honom jävla idiot och tänka att han ändå inte förtjänar mig. "Hur man kommer över en kille"-artiklarna passar inte in på det här och vi har inget datum att se fram emot som gör saknaden lättare att hantera. Inte ens ett löfte om att någonsin ses igen. Jag tänker på varenda liten detalj som är speciell för honom och för oss två, internskämt, rutiner, hans röst, min hand i hans när vi ska sova, att han ställer klockan för att hinna gå upp och säga hejdå till mig innan jag går till skolan. Hur mycket mer han betytt för mig än någon annan kille tidigare i mitt liv och att detta är första gången det är på riktigt. Att veta att jag är speciell för honom också, att han inte känt såhär förut. 
 
Ska vi verkligen stå där på flygplatsen om 1,5 månad och försöka säga hejdå utan att veta om vi någonsin kommer ses igen? Ska jag verkligen krama honom för vad som kan vara sista gången och sedan gå bort mot gaten och med all vilja jag har tvinga mig själv att inte vända om igen? Ska sekunden jag går på planet ta slut på oss för att det måste och inte för att någon vill? Är allt det där på fucking riktigt? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0