London är mörkgrått och jag befinner mig i en mindre livskris. Inte som i att må dåligt, utan som i att vara brutalt vilsen. Det jag såg fram emot mest är över och nu vet jag inte vad jag ska räkna ner dagarna till längre. Sa "ses på fredag" till Lisa igårkväll fast att vi bor ihop, pga våra så olika jobbtider. Tittar på skolor och utbildningar och känner bara nä jag vill fan inte. Saknar min familj men vill inte tillbaka Sverige osvosv. Fast mår bra när vi går till the Haggerston och blir fullare än tänkt och drar med oss människor hem på efterfest, trillar av soffan och diskuterar viktiga saker med främlingar fast engelskan blivit otydlig. Mår bra när mamma kommer hit och hälsar på för att jag är påskledig och vi äter så himla god mat, hälsar på Lisa på hennes restaurang, köper och fyller i listböcker, trängs på Oxford street, dricker förmiddagsöl och går på museum. Asfint.