Det är jobbigt just nu trots att jag umgås med de underbaraste mest efterlängtade personerna. Trots att jag är överlycklig över att få vara med min familj och kunna spontanträffa mina vänner. Jag var inte alls färdig med mitt Seattlekapitel och ännu mindre med Chris. Hade det varit en bok hade vi slutat mitt i och jag fick inte min sista sida med varken staden eller honom. Mentalt lever jag fortfarande nio timmar bakåt bland second hand-butikerna och fiken på Capitol Hill, havsutsikten och turisterna på Pike place market, pinballmaskinen och ölen på hostlet, klassrummen och eleverna på Seattle Central, affärerna vid West Lake och speciellt på balkongen och i sängen han fortfarande kallar vår.

 

På flygplatsen stod vi i en evighetskö och när vi kom fram fick han reda på att han inte kunde gå längre än så. Kön bakom oss väntade och jag sa "So this is how we're saying goodbye? Is this for real?". Vi tog ett steg åt sidan och stressat kramade vi om varandra och viskade ett sista i love you innan jag blev tillsagt att gå vidare. Han började gå men jag gjorde exakt vad vi sagt att vi inte fick göra, jag ropade tillbaka honom och fick en sista kyss över glasstaketet. De tretton timmars flyg till Sverige kändes som trettio och jag grät minst åtta av dem. Ofrivilligt spelade jag upp minnen från de senaste sex månaderna i mitt huvud om och om igen och tänkte att jag aldrig kommer bli hel igen. 

 

Bara en vecka och tre dagar senare känner jag mig mindre hel än någosin, samtidigt som jag vet att ingen är trasig föralltid.