Under the same sun

 
Om fyra dagar har jag varit i Toronto i en månad. Vill blogga om allt som hänt men jag känner att jag måste skriva klart mitt sista Londoninlägg först vilket jag aktivt skjuter på. Orkar inte. Tre bra saker som hänt i alla fall:

1. Flyttat in i ett rum i en lägenhet som jag verkligen älskar. Bor med en annan gullig kille som jag tror jag kommer trivas bra med. Vi bor på 34e våningen och jag älskar utsikten så himla mycket. Sitter på balkongen på kvällarna fast att det är typ 7 grader och bara stirrar. Lägenhetsbyggnaden har pool, gym och bio och jag bara !?! men det är rätt vanligt i Toronto tydligen. Det sjukaste är typ att jag betalar mindre än vad jag gjorde i London. Cray.
 
2. Har fått jobb! Min roll är community associate på ett företag som hyr ut kontor typ. Min första dag var igår och det kändes bra men min hjärna var så trööött när jag kom hem. Idag kändes lite lättare. Människorna är gulliga och jag tror det kommer bli möe bra. 
 
3. Träffat en kille som jag tycker är snygg, rolig och bra på att hångla. Tog med honom till Ikea på tredje dejten. Obvs. (Lol vem är jag)
 
Det jobbiga är att jag saknar så mycket och många och får identitetskris typ fem gånger om dagen. En kväll låg jag hemma framför Bonde söker fru och grät för jag kände mig ensam. Det går ju upp och ner, som med allt I guess.
 
Återkommer som sagt när jag lyckats ta mig igenom bilderna från mina sista veckor i London. Får bli en dag när jag känner att mitt psyke är starkt nog.

→Toronto

 
I onsdags flyttade jag till Toronto. Så knäppt, har inte fattat att jag faktiskt ska bo här i ett år och skapa mig någon slags vardag i den här staden. Tycker så mycket om den hittils. Skyskrapor är det bästa jag vet, och människorna är genuint astrevliga. 
 
Jag saknar London och Lisa så att mitt hjärta går sönder. Det är konstigt, att vara så ledsen över att ha lämnat en stad men så glad över att ha kommit till en annan. När jag precis flyttat till Seattle för fem år sedan skrev jag såhär: 

"Utspridd saknad är utspridd kärlek
 
Ibland är jag så löjligt dålig på att leva i nuet. Vissa dagar är jag liksom mentalt på flyget hem till Sverige och gråter och saknar Seattle. Men det kan ju inte bli mer här och nu än såhär.

"Det enda negativa är att varje gång man får ett nytt hem man älskar lämnar man en bit av sitt hjärta när man åker där ifrån. En del har du i Sverige, en del lämnade du i Thailand och en del kommer du lämna i Seattle och alla framtida städer och länder du kommer bo i. Det gör dig på ett sätt lite ohel."

Fast att inte resa-uppleva-sakna hade gett mig ingenting och jag är hellre ohel än tom. Och när man tänker på det, att vara med om så pass bra saker att det gör ont när det är över är nog det helaste man kan bli." 
 
Det gör jätteont just nu och känns som att gå igenom ett break up (råkade se introt på Sherlock Holmes och började panikgråta). Nu fick jag lämna en bit av mig i ännu en stad, men jag hade inte velat ha det annorlunda. London är det bästa som hänt mig och hur ledsen jag än är att det är över är jag ännu mer tacksam att det hände.

RSS 2.0