Jag gick in i Vendie's blogg och hittade en underbart söt text om mig, tårarna började rinna och alla minnen vi har ifrån konfalägret började snurra runt i huvudet på mig. Och jag tänkte; Vendela, henne vill jag verkligen inte förlora.
Har man vänner som inte går på ens skola eller ens bor i samma stad som en själv, så är det ganska krävande att hålla kontakten och ses. Det är lätt att man glömmer bort varandra lite.
Men nej, jag känner i hela kroppen att så ska det aldrig få bli mellan mig och Vendie.

Jag träffade henne första gången i maj när vi hade förläger med konfan. Jag visste inte vilket rum jag skulle sova i men gick in i ett där Vendela&Maria också skulle sova. Det klickade verkligen direkt mellan oss tre, jag minns att jag följde med dem ner till havet och vi pratade på om en massa saker och jag kan inte alls komma ihåg att det var pinsamt eller stelt, inte ens när vi precis träffats. Det bara kändes så rätt från första början.
På konfalägret började det med att vi inte skulle sova i samma rum, var så jävla besviken när jag fick reda på det!
Sen under lägrets gång så hände det en massa saker och jag&vendie gled ifrån varandra lite.
Fy vad jag mådde dåligt över det, jag tänkte att utan vendie var lägret skit och jag kunde lika gärna åka hem.
Men som tur var så löste sig allting och vi hittade tillbaka till varandra. Hade vi inte gjort det så vet jag inte vad jag hade gjort!

Nu har vi inte setts på en evighet och jag saknar henne och våra paj-tider så det gör ont! Jag saknar våra skrattanfall, våra killproblem-snack,våra zoner,vår lappskickning under lektionerna och allting annat som hör till våran vänskap. Ju längre tid vi är ifrån varandra ju mera känner jag att vi hör ihop och att jag verkligen behöver min paj.
Jag älskar dig vendie, glöm aldrig det♥