I onsdags flyttade jag till Toronto. Så knäppt, har inte fattat att jag faktiskt ska bo här i ett år och skapa mig någon slags vardag i den här staden. Tycker så mycket om den hittils. Skyskrapor är det bästa jag vet, och människorna är genuint astrevliga. 

 

Jag saknar London och Lisa så att mitt hjärta går sönder. Det är konstigt, att vara så ledsen över att ha lämnat en stad men så glad över att ha kommit till en annan. När jag precis flyttat till Seattle för fem år sedan skrev jag såhär: 

"Utspridd saknad är utspridd kärlek

 

 

Dagen efter att han smsat grät jag i princip hela dagen på jobbet. När min närmsta kollega såg mig sa hon "du är inte okej va?" och jag gömde ansiktet i händerna och ville bara försvinna. Lyssnade på Poison&Wine under lunchen och försökte panikgråta så tyst jag kunde så att ingen skulle höra. Mina ögon var svullna och så fort jag tänkte på något fint vi har gjort eller han har sagt gjorde det så ont. Jag fokuserade på den fysiska smärtan och försökte verkligen att känna efter. Hur kan det hugga till så hårt i magen och göra så vansinnigt ont i bröstet av att bara tänka på något. Men jag stannade i alla 8 timmarna för att det var mindre självdestruktivt att vara runt andra människor än att vara ensam. Jag smsade honom och berättade hur det kändes. Han svarade knappt för att han behövde "tid från mobilen" men jag tänkte fuck you, det är jag som är dumpad. Så jag ställde krav, jag smsade så många gånger som det behövdes för att jag skulle få fram det jag vill ha sagt. Om jag eventuellt var "för mycket" eller "för på" kändes det helt, helt oväsentligt. Jag får ta plats, jag får vara förbannad och ledsen, jag får låta honom veta att jag är så jävla besviken på honom. Det är min himla skyldighet mot mig själv. 

 

Det går upp och ner. Ibland gråter jag och saknar honom så det svider i hela kroppen. Ibland är jag jättearg och funderar seriöst på att kasta tallrikar någonstans. Ibland mår jag helt okej och tänker positivt, typ vilken himla tur jag haft som fått de här fina månaderna med honom och att detta kommer göra mig svinmycket starkare. Det är instabilt och messy, men det är okej. Jag kan bli självdestruktiv i sådana här situationer och ta på mig all skuld varför det tog slut. Att han precis som de tidigare killarna lärde känna mitt riktiga jag och blev uttråkad, såg mig utan smink och tänkte att jag var var för ful osvosv. Jag sitter och skriver ner så mycket dåligt jag kan komma på om mig själv i min skrivbok, för det är lättare om jag redan vet om allting ifall någon annan skulle påpeka det. 

 

Men den här gången känns det annorlunda och jag är på min egen sida för en gångs skull. Dels för att jag pratat med någon och jobbat jättemycket med mig själv och dels för att jag bor med min bästa vän som säger ifrån och leder in mig på rätt väg. 

 

Så fast att jag är både ledsen, arg och lite tom just nu så är jag så tacksam över att jag har världens bästa människor i mitt liv, mig själv included.

För två veckor sedan lyssnade jag på Father John Misty-The Night Josh Tillman Came to Our Apt. och var glad, lugn och nöjd. Det kändes bra varenda morgon att gå till jobbet, helgerna innebar att få gosa med min bästis och att umgås med Tom som jag trivdes så himla bra med, jag gjorde planer för December och tjuvlyssnade på min julspellista. Köpte en notebook för att skriva listor över vilka Halloween- och Julfilmer jag vill se i år, vilka julmarknader jag och Tom skulle gå på och annat som jag var superpeppad på. 

Sen gjorde han slut. Från absolut ingenjävlastans. Under vår nästsista dejt gick vi till de tre pubarna som vi hade gått till under vår episka förstadejt. På varje ställe satt vi där vi suttit första gången, pratade och skrattade åt roliga saker vi sagt och gjort när vi var nervösa och förstadejtiga. Han sa att på den andra puben vi gått till tänkte han att detta kommer bli så himla bra. På tredje och sista stället berättade vad vi tyckte bäst om med den andra, hånglade och planerade inför jul och nyår. När vi kom hem gav jag honom hans försenade födelsedagspresenter och han sa att det var det finaste han någonsin fått och att han inte fattade vart han hittat mig. 

 

Fuck you för att jag litade på dig och fuck you for att jag trodde allting var bra.

 

Nu har han anledningar till att göra slut som jag verkligen inte förstår men måste acceptera och respektera och allt annat jävlaskit. Han säger att det är han och inte jag, och att det är så på riktigt fast att det låter klyschigt. Vi ska vara vuxna och träffas och prata igenom allting, men jag vill inte. Vill inte sitta mittemot honom när han inte är min på samma vis som förut. Vill inte alls och vill ingenting. 

 

Förutom att titta på Sex and the City, kedjeröka, dricka asmycket vin och leva i denial. 

 

Jag hoppas att alla de som röstade på SD i EU-valet är jättestolta över att skicka denna människa till Bryssel som en av representanterna för ett svenskt parti i EU. Tar de upp något som inte handlar om invandring kommer hon svara att det är ett räkneexempel. 

 

Argumentet att "inget annat parti tar ju upp invandringsfrågan, därför jag röstar på SD" är helt orimligt. Jag minns att jag tänkte liknande första gången jag hörde om SD, att nu kanske partierna faktiskt kan börja diskutera hur vi ska ta bort "vi och dem" i Sverige och se till att de som invandrar snabbare blir en del av samhället medan de fortfarande får behålla sina kulturer. Att tycka "de smutsar ner vår svenska kultur och vi vill inte ha dem här och absolut inte ta in fler" är inte att ta upp invandringsfrågan(!!!). Är så jävla trött på att höra "Läs på deras hemsida så ska du få se att de inte är rasister". Snälla, en hemsida tillhörande ett parti är deras reklam och måste låta förskönande, felfritt och  lovande. Går du in på SD's hemsida ser du fina bilder på typiskt svenska miljöer och texter om hur de vill ta bättre hand dom våra gamla. Till och med invandringspolitiken låter nästan omhändertagande, så det där är bara jävla bull.

 

Men jag hoppas de som röstade på SD är väldigt nöjda över Kristina Winberg som inte har en aning om någonting, över Jimmie Åkesson som säger påstår att kebaben i Sverige kan ju vara en del av vår kultur för att vi gör den säkert på ett svenskt speciellt vis jämfört med typ mellanöstern och den här EU-valfilmen som gör mig illamående:

 

Eller nä, var varken stolta eller nöjda. Jag hoppas att de en dag kommer på vad det är de har röstat och stått för och skäms. 

Sitter och lägger ironiska kommentarer om exakt allt jag ser på Facebookfeeden, skämtar om att dricka upp resterna av vodkan och vet knappt själv om jag skämtar, är negativ och svär för mycket och tycker synd om alla runt omkring mig för stunden men kan inte ställa om, skämtar sarkastiskt om mig själv och allt som inte är bra för det är bättre att skratta åt det. Trots att jag är världens bittraste människa när min ena sambo snart ska jobba till mitt i natten och den andra ska på date så skämtar de tillbaka och får mig att skratta mitt i allt, uppmuntrar och ger sympati när det behövs, löser mina problem som jag inte ser någon lösning på och pussar mig på kinden innan de lämnar lägenheten för att de förstår och vet att jag behöver den här dagen att svära över exakt hela världen och inte någon som ber mig att sluta. Så jag blir tårögd och säger till mina roomies "Jag är så jävla glad att jag har er" och solen skiner in genom våra smutsiga fönsterrutor på oss och alla ler. Så avslutas en skittorsdag med en inplanerad Sverigevisit, middag/lunch med Petter på Skype medan vi planerar vår road trip och Spotifyflyt. Går och lägger mig såhär glad: Cattle & Cane – I Will Rise

Varit ensam i lägenheten i två timmar och går nuts. Att ha Lisa och Tina runt mig nästan varenda minut borde väl få mig att uppskatta all egentid jag får, men gud nej. Saknar dem, kom hem någon gång. Ätit fish&chips, nachos och en flapjack och druckit varm choklad och cola zero, tröstäter för att jag 1. är så uttråkad att jag avlider och 2. för att jag fastnat i det gamla vanliga obsess mönstret som alltid. Sneglar diskret på (den tomma) smspratbubblan på mobilen hela tiden och kollar hur många minuter sen någon var online på Facebook. Läser såna här texter och känner mig lite mer kickass och osårbar, hah vem behöver kärlek/närhet/bekräftelse? Inte jag! OH GOD MOBILEN PLINGADE TILL jaha det var bara sms från min bank. Han är föresten online på Facebook igen. Facebook borde vara som msn, att man kan logga ut och in för att visa folk hej jag är här. Undrar om han fortfarande följer min playlist på Spotify? Söker lite självdistans, hört att man ska skratta åt sig själv. Läser den här texten. Haha, det stämmer ju! Har ju tänkt nästan allt det där! Haha! Hah! Ha...Ha.

 

Fucking hilarious.

Har tusen oskrivna inlägg om Seattle i huvudet som jag inte har kunnat skriva ner för att jag inte klarar av att skriva om det som att det är över. Mentalt är det inte över och att det är mer än tre månader sen jag kom hem är helt overkligt, ännu overkligare att om två månader är det ungefär ett år sedan jag åkte dit. Sitter och övertänker "det kommer verkligen inte komma tillbaka", och så gråter jag lite i fosterställning för det får inte vara sant. Flyttar till London om fyra dagar och är obeskrivligt exalterad, missförstå mig inte, men jag var så brutalt långt ifrån klar med Seattle och just nu gör det ont nästan hela tiden. Vill bara skriva om staden i sig, människorna jag fick lära känna och alla minnen jag tog med mig hem. Så jag kanske gör det någon gång snart, kanske är mer rehab än vad jag tror.

I tre timmar bara ligger jag där på sängen i mitt nedsläckta rum, stirrar upp i taket, gråter, tittar på videos på honom och oss två när vi skrattar retas pussas drar internskämt. Tänkte det här är kanske den där gången som inte alls löser sig, hur ska det kunna göra det när saknaden ibland får mig att tappa andan och vilja skrika på samma gång. Imorse ställde jag klockan på åtta för att ringa honom innan det blev för sent där borta, och vi pratar skrattar är tysta och ler och jag önskar mer än något annat att få röra vid honom.

 

Det svåraste är nog alla de små egenheter som man vet ingen annan kommer ha och som man kommer sakna så oändligt. Ansiktsuttryck som fick det att pirra extra mycket, ett visst sätt han sa något på, internskämt som aldrig kommer kunna delas med någon annan, småsaker jag gjorde som han är ensam i världen om att lägga märke till, ord och uttryckt som är speciella för honom, sättet han skrattar på.

 

Jag vill gå i affären med honom och höra honom ropa "hun, come over here for a sec" för att föreslå vad vi kan äta till middag. Jag vill höra honom säga "in every way, shape and form" i en diskussion och "wicked" innan ett adjektiv. Vill att han leendes ska påpeka små ljud jag gjorde och mumla "why does she have to be so damn perfect" när han är halvfull och inte tror jag hör. Vill försöka lära honom svenska fraser och få ont i magen av skratt när han försöker säga dem. Jag vill få en fjärilskyss på kinden efter att ha lärt honom vad det är och han sagt att det är det gulligaste han har hört och sen en puss på pannan innan vi ska sova och han säger "i like you tremendously" för att jag sagt att jag tycker det är ett vackert ord. 

 

Det kommer komma en dag då jag slutar tappa andan och lusten att skrika rätt ut, och allt som är unikt för honom och oss kommer vara fina minnen istället för ångestladdad panik. Allt löser sig tillslut,

 

säger dem ju.

 

Det är jobbigt just nu trots att jag umgås med de underbaraste mest efterlängtade personerna. Trots att jag är överlycklig över att få vara med min familj och kunna spontanträffa mina vänner. Jag var inte alls färdig med mitt Seattlekapitel och ännu mindre med Chris. Hade det varit en bok hade vi slutat mitt i och jag fick inte min sista sida med varken staden eller honom. Mentalt lever jag fortfarande nio timmar bakåt bland second hand-butikerna och fiken på Capitol Hill, havsutsikten och turisterna på Pike place market, pinballmaskinen och ölen på hostlet, klassrummen och eleverna på Seattle Central, affärerna vid West Lake och speciellt på balkongen och i sängen han fortfarande kallar vår.

 

På flygplatsen stod vi i en evighetskö och när vi kom fram fick han reda på att han inte kunde gå längre än så. Kön bakom oss väntade och jag sa "So this is how we're saying goodbye? Is this for real?". Vi tog ett steg åt sidan och stressat kramade vi om varandra och viskade ett sista i love you innan jag blev tillsagt att gå vidare. Han började gå men jag gjorde exakt vad vi sagt att vi inte fick göra, jag ropade tillbaka honom och fick en sista kyss över glasstaketet. De tretton timmars flyg till Sverige kändes som trettio och jag grät minst åtta av dem. Ofrivilligt spelade jag upp minnen från de senaste sex månaderna i mitt huvud om och om igen och tänkte att jag aldrig kommer bli hel igen. 

 

Bara en vecka och tre dagar senare känner jag mig mindre hel än någosin, samtidigt som jag vet att ingen är trasig föralltid.

Besvikelsen sköljer fortfarande smärtsamt över mig när jag vaknar och inser att du inte är där.

Jag kan inte sätta ord på vad jag känner just nu, därför jag knappt bloggar. Det blir bättre, både för mig och bloggen. Nu ska jag bara få reda på mitt nya rum, jobb, svenskt mobilabonnemang, livet. Och saknaden som känns som ett slag i magen varje gång jag tänker på den. Imorse tittade vi på samma måne fast jag på soluppgången och han solnedgången. Han berättar om att han sov dåligt utan mig. Att han hoppas att jag helt magiskt bara ska sitta där på sängen när han kommer hem från jobbet. Att det här är så jävla svårt. Jag är överexalterad och jättelycklig över att få träffa min familj och mina vänner, men jag saknar så intensivt att jag har ont i hela kroppen.

Är fast i världens känslomässigaste bergochdalbana. Längtar hem och gråter och tänker på allting jag ska göra när jag kommer hem och blir lycklig och tänker att jag aldrig vill lämna Seattle och gråter och spenderar de första sommardagarna med C i solen och blir lycklig. Hänger inte med.

Det är inte värre, det är inte mer synd om mig, det kommer inte bli svårare för mig att komma över det. Men det är annorlunda än för de flesta. Vi gör inte slut, det är ingen av oss som inte vill längre och jag kan inte kalla honom jävla idiot och tänka att han ändå inte förtjänar mig. "Hur man kommer över en kille"-artiklarna passar inte in på det här och vi har inget datum att se fram emot som gör saknaden lättare att hantera. Inte ens ett löfte om att någonsin ses igen. Jag tänker på varenda liten detalj som är speciell för honom och för oss två, internskämt, rutiner, hans röst, min hand i hans när vi ska sova, att han ställer klockan för att hinna gå upp och säga hejdå till mig innan jag går till skolan. Hur mycket mer han betytt för mig än någon annan kille tidigare i mitt liv och att detta är första gången det är på riktigt. Att veta att jag är speciell för honom också, att han inte känt såhär förut. 

 

Ska vi verkligen stå där på flygplatsen om 1,5 månad och försöka säga hejdå utan att veta om vi någonsin kommer ses igen? Ska jag verkligen krama honom för vad som kan vara sista gången och sedan gå bort mot gaten och med all vilja jag har tvinga mig själv att inte vända om igen? Ska sekunden jag går på planet ta slut på oss för att det måste och inte för att någon vill? Är allt det där på fucking riktigt? 

Vårt första bråk och det är egentligen inget stort alls, pågår i sådär två minuter och jag får anstränga mig med engelskan för att inte snubbla på orden. Skriver av mig till Lisa på facebook, fortfarande upprörd trots att han mumlade förlåt efteråt. Vi sitter i vardagsrummet med alla andra och jag skrattar inte åt hans skämt och drar inte mina fingrar över hans arm som jag brukar göra. Inte för att han ska behöva säga förlåt igen, utan för att jag är genuint arg på honom och det känns i hela kroppen. Han lägger sin hand på min och frågar om jag är okej och allting rinner av mig samma sekund. När vi sitter i trädgården lite senare i varsin solstol börjar han spela "Michelle" av the Beatles, han viskar "I'm sorry" och jag viskar "I'm sorry too" tillbaka. "Look at us, having our first fight" säger han och vi skrattar, jag drar mina fingrar över hans arm och vi känns mer på riktigt än förut.

Ibland är jag så löjligt dålig på att leva i nuet. Vissa dagar är jag liksom mentalt på flyget hem till Sverige och gråter och saknar Seattle. Men det kan ju inte bli mer här och nu än såhär.

"Det enda negativa är att varje gång man får ett nytt hem man älskar lämnar man en bit av sitt hjärta när man åker där ifrån. En del har du i Sverige, en del lämnade du i Thailand och en del kommer du lämna i Seattle och alla framtida städer och länder du kommer bo i. Det gör dig på ett sätt lite ohel."

Fast att inte resaupplevasakna hade gett mig ingenting och jag är hellre ohel än tom. Och när man tänker på det, att vara med om så pass bra saker att det gör ont när det är över är nog det helaste man kan bli.