Let me tell you this, jag och Tinder har haft ett väldigt instabilt förhållande i snart två år. Det började storslaget och när jag och mina flatmates precis skaffat det låg vi hela kvällarna och swipade left and right. Skrev halvhjärtat med de jag matchade med, planerade in några dejter som aldrig blev av. Med tiden kändes det som att Tinderkillarna blev mindre och mindre...attraktiva? Min smak? Precis som att de good ones nu hunnit bli tagna och att jag var för sent ute. Blev supertrött på appen och tog bort den. Hörde om någon kompis som gått på en rolig Tinderdejt, laddade ner den igen. Tröttnade, tog bort. Osvosvosv. Under min senaste Tinderperiod använde jag bara det lite innan jag skulle sova för att bli trött i princip. Matchade med en kille som såg snygg ut. Lisa tyckte jag skulle skicka en rolig spotifylänk och att "om han inte uppskattar det är han ändå inte rätt för dig". Så jag skickade en Tina Turner-låt som heter "Better be good to me" och han tyckte jag var rolig. Yaaas.

Så vi fortsatte skriva och han verkade vara smart, rolig, snäll och alla det andra som ska tickas av.Vi gjorde spotifyspellistor till varandra som vi uppdaterade varje dag och han kommenterade omsorgsfullt varenda låt jag lagt till. Vi planerade vår förstadejt och bestämde oss för att träffas i Dalston. Innan dejten satt jag på vår lilla uteplats med Lisa, lyssnade på peppande musik, kedjerökte och var skitnervös. Jag blev dessutom 20 minuter försenad pga tubestriken som pågick och jag skickade fem förlåtsms medan jag stressade dit. Väl där så såg jag inte honom och det är fasen det värsta. Ville inte stå med mobilen för det kändes så pinsamt obvious, så stod och försökte se snygg och oberörd ut på samma gång medan jag tittade runt för att se om han var där. Såg en kille som kom emot mig och jag trodde jag skulle dö, han såg inte alls ut som på bilderna. Kände bara oh noooo what the hell do i DO. Men så var det inte ens rätt kille utan han skulle bara använda uttagsautomaten jag stod framför. Tillslut såg jag min tinderkille och jag vinkade tafatt innan jag korsade vägen för att möta honom på hälften. Jag verkade ungefär tio gånger självsäkrare än vad jag kände mig och när ens röst lyckas hålla sig stadig fast att ens ben nästan skakar så är det en himla blessing. Pratade om klassiska första samtalsämnen och jag tyckte han var snygg och hade fin dialekt.



Nästa dag på jobbet var jag 1. sjukt bakis och 2. crushig. Vi smsade under dagen och jag log fånigt mot mobilen medan jag satt i stolen utanför jobbet och åt varmkorv 10 på morgonen för att jag mådde så illa (var inte svinpackad på dejten för att göra detta klart, men gin happened).

 

Så jävla gullig.


Jag hade berättat min lista över drömdejter för honom och han tyckte vi skulle börjat ticka av dem. Vi började men den här, utomhusbio på Camden lockmarket. Vi satt i solstolar under en himmel av ljusslingor, drack Camden lager och tittade på Whiplash.