I tre timmar bara ligger jag där på sängen i mitt nedsläckta rum, stirrar upp i taket, gråter, tittar på videos på honom och oss två när vi skrattar retas pussas drar internskämt. Tänkte det här är kanske den där gången som inte alls löser sig, hur ska det kunna göra det när saknaden ibland får mig att tappa andan och vilja skrika på samma gång. Imorse ställde jag klockan på åtta för att ringa honom innan det blev för sent där borta, och vi pratar skrattar är tysta och ler och jag önskar mer än något annat att få röra vid honom.

 

Det svåraste är nog alla de små egenheter som man vet ingen annan kommer ha och som man kommer sakna så oändligt. Ansiktsuttryck som fick det att pirra extra mycket, ett visst sätt han sa något på, internskämt som aldrig kommer kunna delas med någon annan, småsaker jag gjorde som han är ensam i världen om att lägga märke till, ord och uttryckt som är speciella för honom, sättet han skrattar på.

 

Jag vill gå i affären med honom och höra honom ropa "hun, come over here for a sec" för att föreslå vad vi kan äta till middag. Jag vill höra honom säga "in every way, shape and form" i en diskussion och "wicked" innan ett adjektiv. Vill att han leendes ska påpeka små ljud jag gjorde och mumla "why does she have to be so damn perfect" när han är halvfull och inte tror jag hör. Vill försöka lära honom svenska fraser och få ont i magen av skratt när han försöker säga dem. Jag vill få en fjärilskyss på kinden efter att ha lärt honom vad det är och han sagt att det är det gulligaste han har hört och sen en puss på pannan innan vi ska sova och han säger "i like you tremendously" för att jag sagt att jag tycker det är ett vackert ord. 

 

Det kommer komma en dag då jag slutar tappa andan och lusten att skrika rätt ut, och allt som är unikt för honom och oss kommer vara fina minnen istället för ångestladdad panik. Allt löser sig tillslut,

 

säger dem ju.

 

Någon dag satte Raphael in en hel pizzabox i ugnen som började brinna. Hela övervåningen var rökfylld och det gick knappt att andas eller se något. Skrattade lite efteråt, mest för att han är så gay (bokstavligt talat) och sprang runt och skrek. 

Igår åkte jag och Chris till Kerry Park för att se Super moon men de där molnen som i början var fint lila blev snabbt fler och mörkare och vi såg ingen måne förrän vi satt på lightrailen på väg hem.

Ikväll ska jag och Chris dricka vin på balkongen.
Imorgon ska jag till U-district och träffa Brenna och Rondo och sen dricka kaffe med Mike.
På tisdag ska jag och Chris göra något fint av vår sista dag, och jag kommer antagligen gråta bort mig själv.

På onsdag åker jag hem. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det.

I tisdes tog jag och Chris bussen till Woodland Zoo där vi tittade på djur och åt glass. Det var jättefint väder och hela dagen var bara jättemysig. Jag är 50/50 med zoo egentligen, tycker inte om att de får så mycket mindre utrymme än om de vore fria. Samtidigt blir de omhändertagna och undgår risken att bli skjutna för päls/betar/skal. Om jag tänker helt själviskt älskar jag i alla fall att gå på zoo, så himla roligt.

Kom vid olägligt tillfälle till sköldpaddorna. De såg båda lite förnärmade ut.

Kämpade på med finals och var inte alls glad över det. Jen och Keith kom hit och sov över en natt och gjorde jättegoda hamburgare och limedrinkar som de kom ner med till mig när jag satt och hatade världen. 

Ny fin tisha, fast spegelvänd. Hade min final i musikklassen idag och det kändes asbra. Imorgon har jag mina två finals i de andra klasserna och sen är jag KLAR. Vilket är rätt skönt för att jag hatar läxor men fyfan vad sorgligt det är. Känns inte alls som länge sedan jag gick igenom skoldörrarna för första gången och tänkte på texten "Gun and drug free zone", virrade runt på fjärde våningen och tillslut hamnade rätt med coolaste läraren Livingston. Samtidigt har jag varit här så pass länge att det känns som jag inte vet någon annan vardag än den jag har här just nu. Men ja, innan jag tar de sista proven och säger hejdå till fina SCCC för sista gången ska jag skriva fyra sidor filmuppsats på några timmar. Köpt Vitamin Water "Focus" vilket bara är sockervatten men kanske har placeboeffekt. Fast nej, vill redan napa. 

I fredes skulle jag och Emma till stranden men det var inte alls så soligt som vi ville så vi ändrade oss och åkte till Northgate mall istället. Köpte en klänning, trosor från VS (första sen jag kom hit, tro det eller ej), örhängen, tröja och shorts. Vi åt hamburgare på Red Robin där de hade gratis påfyllning av pommes och dögoda milkshakes. Matkoma.

Är fast i världens känslomässigaste bergochdalbana. Längtar hem och gråter och tänker på allting jag ska göra när jag kommer hem och blir lycklig och tänker att jag aldrig vill lämna Seattle och gråter och spenderar de första sommardagarna med C i solen och blir lycklig. Hänger inte med.

Efter skolan tog jag light railen hem och hoppade av en station innan min för att promenera i det fina vädret. Såg en jätteliten hund (typ chihuahua-storlek) sitta mitt på tågrälsen, visslade in den till trottoaren. Kunde ju omöjligt lämna en sån liten mitt vid vägen så utan en plan om vad som skulle hända sen började jag gå hemåt med lillen efter mig. Jätteduktig, stannade när jag stannade vid rödljus, kom när jag visslade osv. Men så efter typ 20 minuters gång springer den ut i vägen med skitmycket trafik, får panik och försöker stanna bilarna. Hunden blir freaking påkörd och börjar skrika och springa iväg längst andra sidan vägen och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Bilar stannar och frågar om det var min hund, och jag förklarar att det är det inte. Letade men hittade den inte igen. Har jättemycket ångest, vill gråta.

 

 

Verkligen snälla.

Pluggar och städar ihjäl mig just nu. Vår landlord kommer och kollar på huset imorgon och det ska vara helt perfekt. Städat exakt precis hela dagen idag, skippade till och med skolan (sista gången, lovar). Vi hade ju föresten ett hus på gång och allting var i princip klart och så IDAG säger de att de ångrat sig och inte längre vill hyra ut rummet. Två jävla dagar innan vi ska flytta ut härifrån. Får för en gångs lite spänning i mitt liv som handlar om något större än killar, skola och vad jag ska ha på mig. Kommer Michelle bo på gatan om 2 dagar??? To be continued.

 

(Det där var ett skämt, pappa. Jag kommer inte bo på gatan.)

Igår städade och tvättade jag i princip hela dagen för idag är det fem dagar till flytt. Antingen får vi flytta in i huset vi kollade på då eller så får jag bor på hostlet en vecka fram tills alla papper är klara, vet inte hur snabbt det kommer gå. Vill egentligen inte lämna det här huset, men hon hyr ut det över sommaren till semestergäster som bara vill bo här några dagar eller någon vecka. Fick se prislistan över sommaren, oh sweet jesus. Det vi betalar per månad betalar man för en vecka i juli i det här huset. Väldigt smart dock, fungerar uppenbarligen.

 

Och ja, bilden ovan föreställer mina nya fulsnygga fracknaglar. Såg en bild på det och ville testa, tog sådär en timme och vissa naglar är halvt messed up, men tycker de är söta.

 

Nu: Kaffe och PLL
Sen: Lunch och eventuellt Folk Life Festival med Emma

Sådär fredag. Lite ångest, bara jättejobbig känsla. Två bra saker är att vi är lediga fram tills tisdag för att måndag är memorial day och sen att vår skola idag hade en utomhusscen där folk uppträdde och sjöng. En av dem var Musse (vilket ingen kallar honom, kan bara inte stava hans namn. moussamillalelala något) från min klass som gjorde exakt alla ljud man hör med munnen. Stod mitt utanför skolan med några från min klass och dansade till remixer i solen, så himla bra rast.

 

Fredag: Art show, punk show, blodiga knän och tidig hemgång. Som sagt.

Lördag: Åkte till Mt. Baker och gick på husvisning med C. Mysigt hus, fint område, bra rumskompis. Fick ett mail dagen efter att vi kan flytta in den första juni, ska ju bara bo där i 26 dagar men skönt att inte behöva bo på hostlet igen. Kan sakna det jättemycket, men spenderar ju hellre sista veckorna med Chris.

Söndag: Alltså. Den där showen jag sa att vi skulle gå på. Kom dit och såg ca ett tusen barn i åldern 3-10 och så deras föräldrar. Inte vad jag föreställt mig. Ställde oss i kön men efter en minut bakom några jobbiga ungar sa jag att vi borde strunta i det. Gick och köpte mat istället och satte oss i parken. Spontanåkte till downtown och tittade på Star Trek på bio, var skeptisk i början men han ville verkligen se den så "offrade" mig. Slutade med att det var jag som satt där och skrattade/grät högst. Bra film.

Här sitter jag på golvet och ser glad ut innan artshowen igår. Tittade på coola hippietavlor, träffade trevligt folk och drack whiskeydrinkar. Efteråt gick vi till en hemmafest där olika band spelade i källaren. Rätt hård punkmusik, men det var kul att se och människor dansade som maniacs. Var svintrött så jag och Chris tog en taxi hem runt 12, somnade ungefär tio minuter efter att vi kommit innanför dörren. 

Idag ska jag äta mina beloved cheese doodles, följa USA-Schweiz på internet och titta på Eurovision på SVT play. Hatar 90% av låtarna varje år, men det är någonting jag ändå måste se bara för att. Det är något mysigt med det ändå. Föresten, bokat flygbiljetter hem nu. Landar i Köpenhamn 27/6. Var psykiskt jobbigt att trycka boka, samtidigt som jag är överlycklig över att om en månad och 9 dagar få krama luften ur min familj och några dagar efter det mina vänner. 

"Oh my god, it's Anna's pepparkakor"

 

Blev förvånad när jag såg dem på kakhyllan i affären. Men glad som varje gång jag ser något svenskt i mataffären/Seattle över huvud taget. Tvingade Chris att köpa och prova och han tyckte om dem. Igår stannade jag hemma från skolan för att bara ha mysdag med C. Gjorde bautafrukost med omelett, scones, bacon och rostade mackor med kanel och socker på, kaffe och apelsinjuice, kollade filmer, lyssnade på musik, powernapade, pluggade lite, hade ett fint skypesamtal med pappa och sånt där. På kvällen tog vi bussen till Capitol Hill och åt middag, mest för att komma ut från huset och göra något. Idag efter min första lektion hade jag en två timmars håla innan filmklassen och tiden gick så fruktansvärt långsamt så jag åkte hem. Låter som jag skolkar en massa, men bara missat två av varje klass jag tar den här quartern så så illa är det inte. I helgen blir det nog art show, plugg, massa hockey och en konsert. Ingen döspännande, men måste ju som sagt gå på tre stycken och på söndag spelar något band en massa rock-covers så blir nog kul!

Min amerikanska musiklärare: *Blabla* and England is as you might know very famous for their junk food and serious problems with obesity 

 

 

Igår var världens gosigaste dag. Det var söndag, det regnade och det kändes givet att inte byta om från myskläder eller lämna sängen på hela dagen. Förutom för att gå och köpa take away-middag och glass. Tittade på filmer, tv-serier, pratade, hånglade, hade på regnhemsidan (älskar) för mer regnljud, låg näranära alldeles tysta och lyssnade på min heartbeatslista och b.la. den här--> The Crookes – The I Love You Bridge, torkade bort tårar, åt maten/glassen och somnade. Vissa dagar borde inte ens få ta slut. 

 

 

 

 

 

Det är inte värre, det är inte mer synd om mig, det kommer inte bli svårare för mig att komma över det. Men det är annorlunda än för de flesta. Vi gör inte slut, det är ingen av oss som inte vill längre och jag kan inte kalla honom jävla idiot och tänka att han ändå inte förtjänar mig. "Hur man kommer över en kille"-artiklarna passar inte in på det här och vi har inget datum att se fram emot som gör saknaden lättare att hantera. Inte ens ett löfte om att någonsin ses igen. Jag tänker på varenda liten detalj som är speciell för honom och för oss två, internskämt, rutiner, hans röst, min hand i hans när vi ska sova, att han ställer klockan för att hinna gå upp och säga hejdå till mig innan jag går till skolan. Hur mycket mer han betytt för mig än någon annan kille tidigare i mitt liv och att detta är första gången det är på riktigt. Att veta att jag är speciell för honom också, att han inte känt såhär förut. 

 

Ska vi verkligen stå där på flygplatsen om 1,5 månad och försöka säga hejdå utan att veta om vi någonsin kommer ses igen? Ska jag verkligen krama honom för vad som kan vara sista gången och sedan gå bort mot gaten och med all vilja jag har tvinga mig själv att inte vända om igen? Ska sekunden jag går på planet ta slut på oss för att det måste och inte för att någon vill? Är allt det där på fucking riktigt? 

Idag hade vi formal business luncheon med Professional development-klassen. Skulle klä upp oss med kostym, skjorta, slips, pennkjolar osv. Alla bord hade varsin gäst som var bland de högst uppsatta inom skolan. Vårt bords gäst hette Jody och var dean (svenska ordet?) för en massa avdelningar. Tyckte allting var lite awkward, men det var kul att se alla uppklädda och sen är människorna i den klassen mina favoriter av de tre klasser jag tar, så hade ganska roligt ändå. 

 

En konstig/cool sak föresten är att rektorn på vår skola har så himla mycket respekt, vet inte om det är likadant på andra amerikanska skolor. Han var väldigt artig och snäll men man kände ändå någon slags seriös stämning runt omkring honom. Han kom till vårt bord och vi fick ställa oss upp och skaka handen med honom och han kändes som en kändis. Tänker på "respekten" vi hade för rektorn på Fram och sedan LBS Halmstad och skrattar lite åt skillnaden.