Du har satt mig i en jävla bergochdalbana som vägrar att stanna och som jag inte kan ta mig ur. Ibland tar den mig högst upp, och det känns som jag befinner mig on the top of the world. Solen tycks skina dygnet runt, problemen som finns verkar inte längre lika farliga och jag går runt med ett leende som är svårt att få bort. Fast banan fortsätter, och förr eller senare måste den åka ner igen. Jag landar alltid hårt och oförberett, och det svider. Frågan är om inte fallen är fler än topparna, om inte du gör mig mer illa än gott.
Det kan mycket väl vara så, men nu är jag fast i din karusell och jag tror inte den kommer stanna på ett bra tag. Helst hade jag dragit i nödbromsen när jag var allra högst upp, fått stanna där och känt den känslan jag älskar en lång tid framöver. Fast den enda som kan göra det är du, och tänker du inte göra det så är det dags att stanna hela skiten och släppa av mig, och det är nu.

"Håll mig hårt, eller släpp mig helt."
Så jävla svårt är det inte.