Jag känner mig nästan trasig. Jag saknar barnen i Thailand så det gör ont, på riktigt. Jag har varit med om saknad förut, som mest var det när pappa flyttade och jag fick träffa honom en dag i veckan istället för sju. Fast jag visste ju alltid att jag skulle få träffa honom igen, som längst om 6 dagar. Nu saknar jag de fina kidsen så jag blir galen och jag kan inte ens tänka att jag snart kommer få träffa dem igen för det kommer jag inte, antagligen aldrig någonsin. Visst, jag hade kunnat åka tillbaka och hälsa på men jag tror bara det kommer riva upp allting igen. Då behöver jag säga hejdå en andra gång och det kommer ta sönder mig, en gång var jobbigt nog.

Nu ska jag titta på The hunks på Tv 3 play,dricka te och låta mig själv vara ledsen. Det måste man låta sig själv få vara, bara man aldrig under den tiden glömmer bort att allting blir bra till slut.