Det är klart jag har tyckt om någon. Det är klart det har pirrat och jag med darriga händer försökt formulera sms till någon som kräver finare och fyndigare sms än någon annan. Det är klart jag har gråtit för att någon jag velat ha inte velat ha mig tillbaka. Men. Det stora mennet. Jag har aldrig fortsatt tycka om någon jag fått, på det pirriga viset. Mina längsta och intensivaste förälskelser har alltid varit i de som inte tyckt om mig tillbaka. Om det bara var ett spel man spelade med sig själv utan att veta om det, och man slutar vara intresserad när man lyckats vinna. Då har man ju fan inte varit kär. 19 år och känslomässigt handikappad. "Det finns någon för dig med, du måste bara hitta honom" sa säkerligen någon till tanten i skogen med femton katter också.