Sen jag kom till Oslo har jag tränat mer än vad jag gjort hemma på typ ett år, typ. Den största skillnaden är att jag blivit konsekvent. Hemma gymmade/promenerade/joggade jag när jag kände för det. Det kunde vara veckors mellanrum mellan två joggingrundor och då är det ingen idé. Nikes citat "Just do it" är det bästa träningscitatet jag vet, för så är det. Det är bara att göra det. Jag är världens lataste människa och kommer jämt med bortförklaringar till varför jag inte borde träna. I morse bestämde jag mig för att gå ut på en powerwalk men så hittade jag inte mina nycklar och tänkte att jag skiter i det. Sedan vaknade Johanna och jag hade tappat suget på att gå, men så gjorde jag det. Bara gick ut. 50 minuter senare var jag hemma igen, och var gladare och piggare än när jag gick upp. 

 

På en fest för något år sen satt jag på en stol och tittade på när de andra badade i poolen, för att jag inte ville visa min kropp. När jag har kläder som på min skala är tighta drar jag alltid in magen och försöker sätta mig så sällan som möjligt. När jag shoppar tittar jag nästan mer på vilka kläder som kommer dölja det jag inte tycker om på mig själv än vad som är snyggt. Jag vägrar åka till stranden utan ligger hellre hemma i trädgården och solar där ingen ser mig. Det är inte okej mot mig själv. Jag tror inte på BMI, jag tror inte på någon drömvikt för alla, jag tror inte på något generellt ideal. Det är när man ser sin kropp som en begränsning man måste ta tag i sig själv. Man ska kunna klä sig som man vill och vara med på det man vill, det är allas målvikt. Och det finns inga ursäkter.