Om exakt en vecka på minuten är jag på Kastrup med en nio timmars flygresa och sex månader i Seattle framför mig. Jag lyssnar inte på min spellista hearbeats, undviker filmer som är det minsta fina och tar någon i familjen upp resan säger jag att vi ska prata om något annat och vi ska absolut inte ha någon avskedskväll med tårar och kramar. Jag känner mig så fruktansvärt bräcklig och undviker precis allt som kan ta sönder det skydd jag försöker bygga upp. Ett känslomässigt rätt så nödvändigt skydd som hindrar mig från att skita i allt och bo hemma föralltid och aldrig behöva säga hejdå till någon någonsin igen. 

 

Men så längtar jag såklart också, sedan sådär fyra år tillbaka.