Fast att förälskelser är fantastiskt, roligt, pirrigt blablabla tycker jag om att inte tycka om någon. Att inte påverkas av en liten crush, inte bli ledsen av att han inte smsar, inte känna hur det knyter sig i magen av att se hans kommentar på en annan tjejs profilbild, inte behöva bry sig ett piss. Förälskelse för mig är mest en jobbig väntan och en fruktansvärt frustrerande undran. Tycker han verkligen om mig? Varför smsar han inte? Är det inte hans tur att fråga om vi ska ses nu? Jag älskar att vara tom på såna frågor, inte ha någon att ställa dem om. Underbart. Kanske jag skriver och tänker det här för att jag alltid är med om de jobbiga förälskelserna som inte blir besvarade. Kanske jag hade haft en helt annan inställning om slutet för en gångs skull blev lyckligt. Kanske. Men vafan, fram tills dess säger jag fuck love och hånglar med vem jag vill, bryr mig 00000 och är lycklig för att inte ha några frågor att ställa.