Letar frenetiskt i huvudet efter något att skriva om. Känner efter om jag ändå inte fortfarande känner litelite för någon gammal crush, men nej. Det gör jag ju inte. Jag vill ju skriva, vill ju sätta ord på något jag känner. Det enda som egentligen händer just nu är att jag planerar en flytt till Norge vilket jag försöker undvika att skriva om, för jag vill försöka att inte göra det verkligt för mig själv förrän jag måste. 

 

 

Jag har hört många gånger att jag tänker för mycket och någon gång att jag måste sluta leva i en film. Kanske är jag alldeles jättenaiv, tänker för mycket, fantiserar ihop orealitiska framtidsdrömmar och tänker många gånger på saker som om det vore i en film. Kanske jag har huvudet i det blå och kanske jag lättare blir besviken än många andra för att verkligheten slår mig hårdare i ansiktet än vad den gör på någon som jämt och ständigt lever i den. Men det är så jävla värt. Jag älskar att inte bara acceptera det som är. 

 

(Sådär. Nu fick jag någon att skriva om i alla fall.)