Vårt första bråk och det är egentligen inget stort alls, pågår i sådär två minuter och jag får anstränga mig med engelskan för att inte snubbla på orden. Skriver av mig till Lisa på facebook, fortfarande upprörd trots att han mumlade förlåt efteråt. Vi sitter i vardagsrummet med alla andra och jag skrattar inte åt hans skämt och drar inte mina fingrar över hans arm som jag brukar göra. Inte för att han ska behöva säga förlåt igen, utan för att jag är genuint arg på honom och det känns i hela kroppen. Han lägger sin hand på min och frågar om jag är okej och allting rinner av mig samma sekund. När vi sitter i trädgården lite senare i varsin solstol börjar han spela "Michelle" av the Beatles, han viskar "I'm sorry" och jag viskar "I'm sorry too" tillbaka. "Look at us, having our first fight" säger han och vi skrattar, jag drar mina fingrar över hans arm och vi känns mer på riktigt än förut.