Där inne i hans rum finns det ett vi. Ett vi som dricker kaffe och tittar på filmer jag nämnt någon gång och som han kommer ihåg, ett vi som pussar varandras händer och bara axlar, ett vi som sitter i samma rum men gör olika saker bara för att vara där den andra är, ett vi som ligger i sängen och gör spellistor tillsammans, ett vi som kommenterar varandras morgonfrisyrer och som öppnar upp oss själva om problem, saknad, det förflutna och brister lite mer för varje dag som går. Men det är bara mellan hans fyra väggar man känner av det på det sättet och kanske det är precis så vi båda vill ha det. Tar vi med det ut blir det på riktigt och vi kommer börja räkna ner dagarna tills jag åker hem och lova varandra en massa saker vi aldrig kommer kunna hålla. Dessutom vill jag kanske kunna fortsätta prata med vem jag vill på festers rökiga verandor, gå på parkdate med T (hanfrågadehanfrågadehanfrågade) och aldrig känna att jag kanske inte borde eller får. Ett förhållandesingelliv som låter själviskt men som båda två vet om. Lämnar lite av min moral utanför det här och tackar mig själv på ett sorgligt vis för att jag har blivit bättre på att inte känna för mycket. Utanför rummet där det finns ett vi i alla fall.