Jag kan inte sätta ord på vad jag känner just nu, därför jag knappt bloggar. Det blir bättre, både för mig och bloggen. Nu ska jag bara få reda på mitt nya rum, jobb, svenskt mobilabonnemang, livet. Och saknaden som känns som ett slag i magen varje gång jag tänker på den. Imorse tittade vi på samma måne fast jag på soluppgången och han solnedgången. Han berättar om att han sov dåligt utan mig. Att han hoppas att jag helt magiskt bara ska sitta där på sängen när han kommer hem från jobbet. Att det här är så jävla svårt. Jag är överexalterad och jättelycklig över att få träffa min familj och mina vänner, men jag saknar så intensivt att jag har ont i hela kroppen.