Har tusen oskrivna inlägg om Seattle i huvudet som jag inte har kunnat skriva ner för att jag inte klarar av att skriva om det som att det är över. Mentalt är det inte över och att det är mer än tre månader sen jag kom hem är helt overkligt, ännu overkligare att om två månader är det ungefär ett år sedan jag åkte dit. Sitter och övertänker "det kommer verkligen inte komma tillbaka", och så gråter jag lite i fosterställning för det får inte vara sant. Flyttar till London om fyra dagar och är obeskrivligt exalterad, missförstå mig inte, men jag var så brutalt långt ifrån klar med Seattle och just nu gör det ont nästan hela tiden. Vill bara skriva om staden i sig, människorna jag fick lära känna och alla minnen jag tog med mig hem. Så jag kanske gör det någon gång snart, kanske är mer rehab än vad jag tror.