Förhållandet en får med London är ganska destruktivt. Ena dagen spottar den här staden en i ansiktet och nästa dag säger den förlåt och "never ever leave me, darlin'". Igår kom vår blivande agency med nya krav om this and that och det såg ut som att vi skulle bli utan lägenhet och jag skulle åka hem till Sverige. Kände mig varken ledsen eller glad eller något alls, bara tom och konstig. Jag var bara så innerligt trött och orkade inte sekund till av motgångar. Jag och mina PIC satte oss och dränkte Londonsorger i öl på Love shake och de positiva och negativa sakerna med att flytta hem krigade i mitt huvud. Tittade och lyssnade på sånt som vi kanske vant oss vid men som fortfarande faktiskt är helt jävla överfint, de röda bussarna, brittiskan, tusen olika typer av människor med hår i alla färger och hur en tisdagskväll nästan liknar en fredag. 

Imorse när jag och Lisa åt frukost fick vi flera email från agencyn och allting blev så smärtsamt komplicerat och hopplöst. Vi sa ingenting och tittade bara på varandra helt tomma på hopp. MEN SEN HÖRRNI! SEN! Agencyn ringde och sa i princip "the flat is yours if you want it" och sen fick jag ett samtal om att jag fått jobbet på Scribbler och sen ringde jag ett annat jobb jag vart på intervju hos som jag nog ville ha lite mer och sa typ "jag har fått ett jobberbjudande men ville kolla hur det ligger till hos er" och han bah "ja, vi hade faktiskt tänkt erbjuda dig ett jobb, jag har bara inte hunnit ringa". Alltså detta jobbet känns som en så otrolig accomplishment, la flera timmar på det CV:t och missade sen intervjun pga Sverigeresan, men ringde upp dem igen och lyckades boka in ny intervju och nu har jag jobbet!!! 

 

Nu är planen: Äta superbillig budgetmiddag, sova sista hostelnatten, checka ut, typ döda asmycket tid, jag ska sova hos harrylicious och på fredag skriva på alla papper och flytta in i vad Lisa kallar "drömläggan". Har ju inte sett den själv, men alltså den har privat uteplats som vi ska dekorera med ljusslingor och växter. Tror jag dör av pepp bye