För ungefär två månader sedan ville Lisa att jag skulle titta på dokumentären om Kings of Leon, Talihina Sky, med henne. Tänkte jaja varför inte. Har aldrig kännt någon speciellt för dem, varken gillat eller ogillat. Hade hört Sex on Fire och Use Somebody som precis hela världen och de är båda bra, men det var det. 

 

Så ja.

 

Jag såg dokumentären. 

 

Och såhär kände jag efteråt:

 

 

De växte upp i ett litet samhälle där majoriteten (typ, alla) var rednecks, jättereligiösa och republikaner. Tre av medlemmarnas pappa var pastor och kyrkan var en jättestor del av allas liv. De gick från att bli bokade till att sjunga psalmer till att starta ett band som spelade rock fast att det ansågs vara djävulens musik av bland annat deras föräldrar.



Kontrasten mellan deras religiösa uppväxt och rock 'n roll-liv med weed på flygplanstoaletter är så himla intressant och mina favoritdelar var när de besökte sin hemort och träffade sin släkt. Sen var det ju musiken. Blev helt hooked och började lyssna jätteintensivt. Var helt i en Kings of Leon-bubbla där ett tag, jag och Lisa lyssnade igenom alla deras album under våra vinkvällar och jag halvt tvingade min manager att få spela dem i högtalarna i butiken åtta timmar i sträck för att göra skiften lite mindre miserabla. Det var som att vara förälskad, fast i ett band då. 

Min favoritlåt är Manhattan och oh jesus musikvideosarna jag gjort i mitt huvud till denna låt. Typ, om jag hade varit med i en film och någon hade sagt till mig "jag vill leva och dö ihop med dig" skulle denna låten spelas i bakgrunden. That kinda thing.