En dag träffade jag Julia och det är alltid sån himla rehab. Får ventilera, prata och skratta fritt. Vi åt först på Harry's, sen drack vi öl på Thorstens, sen sov jag över i hennes fina lilla stuga. Morgonen därefter gick vi till ICA och handlade frukost som vi åt hemma hos hennes mamma. Så himla mysigt alltihopa, gose. Dock tyckte jag inte om att vara i Ängelholm, kändes som att en del av mig blev samma jävla osäkra 15-åring som jag en gång var när jag bodde där. Som inte ville något annat än att bli omtyckt av någon kille och gå ner jättemycket i vikt för att alla mina kompisar var så himla smala. Jag minns att jag tänkte att jag inte ville bli äldre än 16 för vi hade ju så himla kul, både alkohol och hångel var asspännande och det kändes som att vi hade roligast i världen. Fast nu när jag är äldre och har fått lite mer perspektiv (har fortfarande ingen jävla aning om någonting, men ni fattar) så tycker jag SÅ synd om den jag var då. Åh, vad dåligt självförtroende jag hade och vad mycket skit jag tog. Folk fick verkligen trampa på mig, inklusive äckliga hockeykillar. Så det är väl lite det stackars lilla Ängelholm representerar för mig, stackarn.