Dagen efter att han smsat grät jag i princip hela dagen på jobbet. När min närmsta kollega såg mig sa hon "du är inte okej va?" och jag gömde ansiktet i händerna och ville bara försvinna. Lyssnade på Poison&Wine under lunchen och försökte panikgråta så tyst jag kunde så att ingen skulle höra. Mina ögon var svullna och så fort jag tänkte på något fint vi har gjort eller han har sagt gjorde det så ont. Jag fokuserade på den fysiska smärtan och försökte verkligen att känna efter. Hur kan det hugga till så hårt i magen och göra så vansinnigt ont i bröstet av att bara tänka på något. Men jag stannade i alla 8 timmarna för att det var mindre självdestruktivt att vara runt andra människor än att vara ensam. Jag smsade honom och berättade hur det kändes. Han svarade knappt för att han behövde "tid från mobilen" men jag tänkte fuck you, det är jag som är dumpad. Så jag ställde krav, jag smsade så många gånger som det behövdes för att jag skulle få fram det jag vill ha sagt. Om jag eventuellt var "för mycket" eller "för på" kändes det helt, helt oväsentligt. Jag får ta plats, jag får vara förbannad och ledsen, jag får låta honom veta att jag är så jävla besviken på honom. Det är min himla skyldighet mot mig själv. 

 

Det går upp och ner. Ibland gråter jag och saknar honom så det svider i hela kroppen. Ibland är jag jättearg och funderar seriöst på att kasta tallrikar någonstans. Ibland mår jag helt okej och tänker positivt, typ vilken himla tur jag haft som fått de här fina månaderna med honom och att detta kommer göra mig svinmycket starkare. Det är instabilt och messy, men det är okej. Jag kan bli självdestruktiv i sådana här situationer och ta på mig all skuld varför det tog slut. Att han precis som de tidigare killarna lärde känna mitt riktiga jag och blev uttråkad, såg mig utan smink och tänkte att jag var var för ful osvosv. Jag sitter och skriver ner så mycket dåligt jag kan komma på om mig själv i min skrivbok, för det är lättare om jag redan vet om allting ifall någon annan skulle påpeka det. 

 

Men den här gången känns det annorlunda och jag är på min egen sida för en gångs skull. Dels för att jag pratat med någon och jobbat jättemycket med mig själv och dels för att jag bor med min bästa vän som säger ifrån och leder in mig på rätt väg. 

 

Så fast att jag är både ledsen, arg och lite tom just nu så är jag så tacksam över att jag har världens bästa människor i mitt liv, mig själv included.