Jag och Lisa gick på Skavlan för tredje gången men den här gången hade de inte announcat några gäster och när vi skulle gå in hade de riktigt security. De kollade våra väskor och hade metalldetektorer och allt. Vi tänkte direkt att Obama skulle komma, eller Hilary Clinton. Men fick inte se någon av dem och gästerna visade sig vara ganska ospännande. Vi fick se Goldie Hawn vilket väl var festligt, men vilka var resten liksom. Victoria Silvstedt var där, någon gammal engelsk politiker som suttit i fängelse, någon jockey och någon som spelade flummiga instrument. Lever fortfarande på att vi såg Dunham. 

Dagen efter att han smsat grät jag i princip hela dagen på jobbet. När min närmsta kollega såg mig sa hon "du är inte okej va?" och jag gömde ansiktet i händerna och ville bara försvinna. Lyssnade på Poison&Wine under lunchen och försökte panikgråta så tyst jag kunde så att ingen skulle höra. Mina ögon var svullna och så fort jag tänkte på något fint vi har gjort eller han har sagt gjorde det så ont. Jag fokuserade på den fysiska smärtan och försökte verkligen att känna efter. Hur kan det hugga till så hårt i magen och göra så vansinnigt ont i bröstet av att bara tänka på något. Men jag stannade i alla 8 timmarna för att det var mindre självdestruktivt att vara runt andra människor än att vara ensam. Jag smsade honom och berättade hur det kändes. Han svarade knappt för att han behövde "tid från mobilen" men jag tänkte fuck you, det är jag som är dumpad. Så jag ställde krav, jag smsade så många gånger som det behövdes för att jag skulle få fram det jag vill ha sagt. Om jag eventuellt var "för mycket" eller "för på" kändes det helt, helt oväsentligt. Jag får ta plats, jag får vara förbannad och ledsen, jag får låta honom veta att jag är så jävla besviken på honom. Det är min himla skyldighet mot mig själv. 

 

Det går upp och ner. Ibland gråter jag och saknar honom så det svider i hela kroppen. Ibland är jag jättearg och funderar seriöst på att kasta tallrikar någonstans. Ibland mår jag helt okej och tänker positivt, typ vilken himla tur jag haft som fått de här fina månaderna med honom och att detta kommer göra mig svinmycket starkare. Det är instabilt och messy, men det är okej. Jag kan bli självdestruktiv i sådana här situationer och ta på mig all skuld varför det tog slut. Att han precis som de tidigare killarna lärde känna mitt riktiga jag och blev uttråkad, såg mig utan smink och tänkte att jag var var för ful osvosv. Jag sitter och skriver ner så mycket dåligt jag kan komma på om mig själv i min skrivbok, för det är lättare om jag redan vet om allting ifall någon annan skulle påpeka det. 

 

Men den här gången känns det annorlunda och jag är på min egen sida för en gångs skull. Dels för att jag pratat med någon och jobbat jättemycket med mig själv och dels för att jag bor med min bästa vän som säger ifrån och leder in mig på rätt väg. 

 

Så fast att jag är både ledsen, arg och lite tom just nu så är jag så tacksam över att jag har världens bästa människor i mitt liv, mig själv included.

För två veckor sedan lyssnade jag på Father John Misty-The Night Josh Tillman Came to Our Apt. och var glad, lugn och nöjd. Det kändes bra varenda morgon att gå till jobbet, helgerna innebar att få gosa med min bästis och att umgås med Tom som jag trivdes så himla bra med, jag gjorde planer för December och tjuvlyssnade på min julspellista. Köpte en notebook för att skriva listor över vilka Halloween- och Julfilmer jag vill se i år, vilka julmarknader jag och Tom skulle gå på och annat som jag var superpeppad på. 

Sen gjorde han slut. Från absolut ingenjävlastans. Under vår nästsista dejt gick vi till de tre pubarna som vi hade gått till under vår episka förstadejt. På varje ställe satt vi där vi suttit första gången, pratade och skrattade åt roliga saker vi sagt och gjort när vi var nervösa och förstadejtiga. Han sa att på den andra puben vi gått till tänkte han att detta kommer bli så himla bra. På tredje och sista stället berättade vad vi tyckte bäst om med den andra, hånglade och planerade inför jul och nyår. När vi kom hem gav jag honom hans försenade födelsedagspresenter och han sa att det var det finaste han någonsin fått och att han inte fattade vart han hittat mig. 

 

Fuck you för att jag litade på dig och fuck you for att jag trodde allting var bra.

 

Nu har han anledningar till att göra slut som jag verkligen inte förstår men måste acceptera och respektera och allt annat jävlaskit. Han säger att det är han och inte jag, och att det är så på riktigt fast att det låter klyschigt. Vi ska vara vuxna och träffas och prata igenom allting, men jag vill inte. Vill inte sitta mittemot honom när han inte är min på samma vis som förut. Vill inte alls och vill ingenting. 

 

Förutom att titta på Sex and the City, kedjeröka, dricka asmycket vin och leva i denial. 

 

For nagra veckor sedan tog jag taget till Brentwood for att halsa pa mina alsklingar.