Dålig kväll. Fan. Tankar jag inte står ut med borrar sig in och förstör framtidsplaner som jag nyss var så säker på. Fan fan fan. Plockar fram min gosedjurstiger Tina som jag alltid sov med när jag var liten, inatt måste jag ha något att krama på och det spelar ingen roll att det är en tiger i tyg. 

Tittar mig i spegeln, vilken jävla ugly cryer jag är.

Att ta studenten får mig att känna så himla mycket. Frihet att få göra vad jag vill, spänning inför allt det jag planerat, rädsla för att inte hitta rätt, glädje för att slippa plugga på ett tag och en massa sorg för allt det jag kommer sakna. På ett sätt kan jag känna att jag inte alls är färdig med min skola, jag har bara gått där i 1,5 år istället för 3 och kan känna att jag borde gått där från början för att jag tycker att den är så jävla fantastiskt. Samtidigt hade jag inte bytat bort mitt första år på LBS i Helsingborg mot något i världen. Jag lärde känna så himla bra människor, fick vara med om en smärtsam men åh så rolig crush, fick ha världens bästa S som lärare och gå på en skola med bara 40 andra elever vilket fick oss att bli så nära. Det första halvåret i tvåan var inte så bra som jag velat, det var därför jag bytade. Men bortsett från det älskade jag att gå i ettan i Helsingborg. Lika mycket har jag älskat att gå andra halvan av tvåan och nu trean i Halmstad.

Jag kommer sakna hela gymnasietiden så fruktansvärt jävla skitmycket. Den har varit världbäst.

 

 

Försöker hitta saker som gör mig hög på livet lika mycket som jag nästan trånar efter smärta. Blir förälskad i någon jag inte kan få endast för att få känna något. En känslomässig bergochdalbana som tar mig till toppen och botten under samma dag är bättre än att inte känna någonting alls.

Har du redan glömt?

Idag var jag med om en mindre regnbågsspya på bussen hem till Ramlösa. Det var mer en regnbågsuppstötning (okej, det här blir bara äckligare och äckligare). Men det var fint och jag blev lite pirrig sådär och log hela vägen hem från busshållsplatsen.

Såg en random kille på Willys idag som liknade dig. Har knappt tänkt på dig fram tills jag såg honom. Du kunde verkligen vara skitjobbig, skriva svåra frågor jag inte kunde svara på och ibland betedde du dig lite som en översittare. Fast jag kan sakna dig lite ändå. För att du ibland var så himla mogen, rolig, charmig. Jag kan sakna att vi hittade på egna ord ihop, åldersmobbade varandra fast att det bara skiljde fem år och att du kallade mig så söta oklyshiga saker. Det var fint och jag kan sakna det. Fast bara lite. Tror jag.

Kan det inte bara knacka på dörrjäveln och när jag öppnar står där någon, jag vet inte vem, som ska resa bort men han kunde inte lämna utan att berätta vad han känner. Det spelar ingen roll att han inte har nycklar eller portkod, det behövs inte i filmer. De kommer in på något sätt ändå. Alternativt så kan någon ta tag i min arm efter att jag gått av tåget på väg till skolan och sagt förlåt jag brukar inte göra sånthär men jag kunde inte låta bli för jag såg och hörde när du pratade på tåget och du känns speciell på något vis. Det spelar ingen roll att det nästan är lite creapy, för såklart ska han vara ett bombnedslag och inte utsöndra några psykovibbar alls. Då blir det lättare att stå ut med lite framfusighet. Jag vill vara med om något filmigt, något superäckligt klyshigt som man spyr regnbågar av. När jag ändå är igång kan han väl ha Hugh Grants dialekt också? Tack, amen.

Kan det inte bara pirra för någon någon gång. Nu till våren kanske, det vore väl fint. Att pussas i solen vid nissan och bara tycka om varandra och livet en massa. Äta glass och kleta lite på den andras nästipp, som de gör i filmer. Sitta hemma och börja skratta av ingenting för att man är så jävla överdrivet glad. Spela låtar som påminner om honom och tro att alla fina texter handlar om oss. Åka och bada mitt i natten och sova under bar natthimmel. En vårgrej bara, det vore väl fint.

Jag kan inte hälsa på just nu så jag köpte världens finaste nalle till dig. Innan jag skickar honom ska jag fylla honom med kramar och sätta fast en bild på oss i hans rosett. Kanske det är mest för min egen skull, men jag måste få känna att jag visat att jag saknar dig. Just nu är du så liten så du kommer antagligen varken förstå eller minnas, men du kommer i alla fall få världens finaste nalle och förhoppningsvis bli glad. Det räcker för mig.

Fast att förälskelser är fantastiskt, roligt, pirrigt blablabla tycker jag om att inte tycka om någon. Att inte påverkas av en liten crush, inte bli ledsen av att han inte smsar, inte känna hur det knyter sig i magen av att se hans kommentar på en annan tjejs profilbild, inte behöva bry sig ett piss. Förälskelse för mig är mest en jobbig väntan och en fruktansvärt frustrerande undran. Tycker han verkligen om mig? Varför smsar han inte? Är det inte hans tur att fråga om vi ska ses nu? Jag älskar att vara tom på såna frågor, inte ha någon att ställa dem om. Underbart. Kanske jag skriver och tänker det här för att jag alltid är med om de jobbiga förälskelserna som inte blir besvarade. Kanske jag hade haft en helt annan inställning om slutet för en gångs skull blev lyckligt. Kanske. Men vafan, fram tills dess säger jag fuck love och hånglar med vem jag vill, bryr mig 00000 och är lycklig för att inte ha några frågor att ställa.

Fick nog innan idag när jag gick runt i min äckligt stökiga lägenhet, hade ångest över mitt projektarbete och över att jag tycker så illa om min kropp. Då satte jag mig ner och skrev en lista på saker jag ska ta tag i för att må bättre. Jag hatar när man klagar och inte försöker göra något åt saken, vilket jag gjort för länge nu, så nu ska det bli förändring. Här är några punkter från min lista:

x Städa hela lägenheten och hålla den så en längre tid. Jag blir deppigare och sämre på att plugga när det är stökigt runt omkring mig.

x Äta nyttigt så mycket det bara går. Ibland måste jag fuska i skolan för att bli mätt, men jag ska vara supernyttig för övrigt.

x Gymma oftare.

x Plugga lite varje dag. Hellre en timme om dagen än att behöva sitta en hel lördag för att hinna.

x Skaffa ett jobb och leva allmänt mer ekonomiskt. Har inte råd att äta ute hit och dit och köpa småsaker här och där vilket jag gjort ganska mycket på senaste tiden.

x Ta tag i mitt projektarbete på riktigt, onödigt att ha ångest över något jag kan göra något åt.

x Få lite jävlar anamma (fult ord) på livet, att vara downie över ingenting speciellt är det tråkigaste som finns.

 

Idag såg jag frånvaron av "I ett förhållande" nästan lysa på din Facebookprofil. Jag blev inte pirrig eller lycklig som jag hade blivit för några månader sen, men det kändes lite sådär bra ändå. Inte för att det skulle bli något mellan oss för det, inte för att jag ens vill att det ska bli det. Fast du kanske hade kunnat komma hit och bara vara här och vara med mig några dagar. Vi kan prata om vad vi nu pratade om, skeda innan vi ska sova, titta på den dåliga skräckfilmen du berättade om, bli mysigt berusade, jag kan dra fingrarna genom dina mörkbruna lockar och du kan pussa mig på axeln när du tror att jag sover fast att jag egentligen är vaken och ler med slutna ögon. Lite sånt där under några dagar hade varit fint. Hemskt fint.

2011 var det absolut bästa året i hela mitt liv, sedan inleder jag 2012 med att må sämre än vad jag gjort på fem år. Underbar kontrast.

Jag får dåligt samvete när jag skriver negativa inlägg i min blogg, vilket är det enda jag gjort den senaste tiden. Jag vet inte ens varför. Kanske vill jag inte att någon som läser ska tycka att jag är en gnällig jävel som inte tar tag i sina problem. Jag måste sluta bry mig, är det någonstans jag inte behöver vara positiv är det på min blogg. Jag vill så gärna kunna ge mig själv en mental örfil och säga att jag ska skärpa mig och komma på fötter igen, men det går inte. Jag känner mig inte glad just nu och jag tänker inte låtsas som det heller, det kommer bara slå tillbaka dubbelt så hårt i framtiden. Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ur det men jag vet att jag kommer komma på något. "Everything's going to be be okey in the end. If it's not okey, it's not the end." Vi är survivors.

Jag har aldrig ångrat mig såhär mycket förut och särskilt inte om något som varit så fantastiskt jävla underbart. Försökte powernapa innan men när jag stänger ögonen är det som värst, tusen bilder rullar förbi som en film och jag tycker nästan jag hör ljud därifrån. Ikväll kommer Tina och Lisahit för att laga middag med mig, sen ikväll tänker jag fan inte ens försöka sova. Jag vill inte vara med om fler såna kvällar.

Framtida jag, du kommer titta på den här perioden på bloggen och tänka "Jag önskar att jag visste att det skulle lösa sig. Hur kunde jag glömma bort det?". Jag har inte glömt det, det känns bara långt borta just nu. Det är inte extra synd om mig och jag är inte alls ensam om att vilja sova fram tills allting löser sig, det har jag inte heller glömt. Det här är något jag förstått ska komma och som jag måste ta mig igenom. Om ett tag, förhoppningsvis snart, kommer jag vara färdig med det här. Då kommer jag vara det där framtida jaget och tänka "Det löste sig den gången också fast det kändes som att det aldrig skulle göra det, och så är det ju alltid. Varför lär man sig aldrig riktigt det?"