Lite känslomässigt rubbad
Det är klart jag har tyckt om någon. Det är klart det har pirrat och jag med darriga händer försökt formulera sms till någon som kräver finare och fyndigare sms än någon annan. Det är klart jag har gråtit för att någon jag velat ha inte velat ha mig tillbaka. Men. Det stora mennet. Jag har aldrig fortsatt tycka om någon jag fått, på det pirriga viset. Mina längsta och intensivaste förälskelser har alltid varit i de som inte tyckt om mig tillbaka. Om det bara var ett spel man spelade med sig själv utan att veta om det, och man slutar vara intresserad när man lyckats vinna. Då har man ju fan inte varit kär. 19 år och känslomässigt handikappad. "Det finns någon för dig med, du måste bara hitta honom" sa säkerligen någon till tanten i skogen med femton katter också.
Just do it
Sen jag kom till Oslo har jag tränat mer än vad jag gjort hemma på typ ett år, typ. Den största skillnaden är att jag blivit konsekvent. Hemma gymmade/promenerade/joggade jag när jag kände för det. Det kunde vara veckors mellanrum mellan två joggingrundor och då är det ingen idé. Nikes citat "Just do it" är det bästa träningscitatet jag vet, för så är det. Det är bara att göra det. Jag är världens lataste människa och kommer jämt med bortförklaringar till varför jag inte borde träna. I morse bestämde jag mig för att gå ut på en powerwalk men så hittade jag inte mina nycklar och tänkte att jag skiter i det. Sedan vaknade Johanna och jag hade tappat suget på att gå, men så gjorde jag det. Bara gick ut. 50 minuter senare var jag hemma igen, och var gladare och piggare än när jag gick upp.
På en fest för något år sen satt jag på en stol och tittade på när de andra badade i poolen, för att jag inte ville visa min kropp. När jag har kläder som på min skala är tighta drar jag alltid in magen och försöker sätta mig så sällan som möjligt. När jag shoppar tittar jag nästan mer på vilka kläder som kommer dölja det jag inte tycker om på mig själv än vad som är snyggt. Jag vägrar åka till stranden utan ligger hellre hemma i trädgården och solar där ingen ser mig. Det är inte okej mot mig själv. Jag tror inte på BMI, jag tror inte på någon drömvikt för alla, jag tror inte på något generellt ideal. Det är när man ser sin kropp som en begränsning man måste ta tag i sig själv. Man ska kunna klä sig som man vill och vara med på det man vill, det är allas målvikt. Och det finns inga ursäkter.
Fjorton dagar
Just nu är det bara jobbigt att vara här. När Therese och Johanna är borta har jag ingen, ingen att umgås med. Ingen jag kan spontanfika eller promenera med, ingen att bjuda över på filmkväll eller bara sitta på en bänk med och dricka cola zero. Det är så jävla ensamt och begränsande. Jag saknar mina föräldrar, jag saknar min bror, jag saknar mina hundar, jag saknar mina vänner, jag saknar tryggheten hemma. Det har bara gått två veckor och jag tänker redan, var norge en så jävla bra idé?
Så jävla ogulligt
"I'm in love with you." Och det var inte mig du sa det till. Men ni får ha det så gött i skjulet, ni två.
Den enda låten du förstörde
"What song do you want to hear?" "Shuffle by Bombay Bicycle club" och så satt vi där i ösregn under ett partytält bland trasiga bandspelare och en krukväxt och lyssnade. Say you wanna try, say you haven’t had enough. Jag frågade om han ville ha en cigarett, han svarade "you read my mind, thank you. you're beautiful". Det var menat som ett tack och inte att jag var vacker men ändå spelade jag upp den meningen hundra gånger i mitt huvud och tjatade på mina vänner om den. Once you get the feeling, it wants you back for more. När vi tittade på ett band jag inte minns och jag tog till mig modet att plocka fram min engångskamera och fota en bild på bara oss två. Jag glömde sätta på blixten så när jag öppnade påsen med kort några veckor senare fanns den inte där. Why won’t you believe in it until it’s gone. Surt. Den hade blivit fin.
Jag tycker inte ens om honom längre, det var en crush som dog ut några dagar efter att vi (inte) sa hejdå. Men ibland gillar man inte någon särskild men ändå har man någon som i alla fall ligger på förstaplats. Han är min sån. Jag blir varken pirrig eller särskilt glad över honom, men det är honom jag tänker att jag vill ska väcka mig med ett sms, som jag vill gå på tivolidejt med, visa de finaste ställena i Halmstad och Helsingborg för, dricka vodkadrinkar och dela cigaretter med tills solen går upp, hångla med utan tidsuppfattning och som ska kalla mig "love". Jag tycker antagligen mer om de tankarna än vad jag tycker om honom, men någon annan än jag själv måste ju vara med i dem. Så det får bli aset som hade sex i ett tält några meter ifrån mig fram tills jag träffar någon som är bättre i verkligheten än i mina önskedrömmar. Fading out the light. Softly saying get it out my mind.
Regnigt
Legat i soffan, tittat på serier, lyssnat på musik, städat köket. Det regnar i Oslo och jag har huvudvärk. När Therese kommer hem ska vi gymma och jag behöver det, springa av mig allting. Jag vill bara gråta och förstöra mina lungor och lyssna på The Smiths just nu. Åh så depp. Palla.
Som lyckligast
Det här är ett av mina favoritinlägg från min blogg, för jag har aldrig varit lyckligare än vad jag var under den perioden och jag minns verkligen hur jag kände när jag skrev det här. Bubblande glädje som exploderade i mig lite varje dag och jag var så nöjd med livet att jag inte lät mig påverkas av småsaker. Det är så det ska kännas.
???
Hur kan det hända så mycket i folks liv hela tiden? Hur kan de ha så fina saker att skriva om på sina bloggar jämt? Hur kan de träffa nya människor varje vecka som håller dem i handen och säger saker som är värda att skrivas och berättas om? Hur kan de få texter, bilder och sånger dedikerade till sig själva med jämna mellanrum? Hur kan de alltid, alltid ha någon att smsa med? Vad fan gör jag för fel?
Snöstorpsvägen 20
Jag gråter när jag läser den senaste krönikan av niotillfem och jag gråter av en kompis blogg. Jag gråter när jag packar ner de sista sakerna i en flyttkartong och jag gråter när jag lyssnar på The national. Jag gråter av en reklam på tv som inte ens är sorglig och jag gråter när jag om och om igen läser ett brev jag fick av en vän på min födelsedagsfest. Jag vet att allting håller på att förändras och det gör mig till ett vrak. Jag ligger i min säng i lägenheten för sista gången och minns så himla tydligt första natten jag sov här med vita sängkläder istället för röda. I den här lägenheten har jag tittat på otaliga avsnitt av Despies med Lisa och Tina, gråtit en vecka i sträck tills luften tagit slut, förfestat med mina vänner, ätit Rhodosrulle och bestämt framtidsplaner vid köksbordet, sovit bredvid någon med blont lite lockigt hår och vaknat upp till meddelanden från andra sidan jorden varje morgon i ett antal veckor. Så tack och hejdå fina,fina Liv.
Ett steg längre
Letar frenetiskt i huvudet efter något att skriva om. Känner efter om jag ändå inte fortfarande känner litelite för någon gammal crush, men nej. Det gör jag ju inte. Jag vill ju skriva, vill ju sätta ord på något jag känner. Det enda som egentligen händer just nu är att jag planerar en flytt till Norge vilket jag försöker undvika att skriva om, för jag vill försöka att inte göra det verkligt för mig själv förrän jag måste.
Jag har hört många gånger att jag tänker för mycket och någon gång att jag måste sluta leva i en film. Kanske är jag alldeles jättenaiv, tänker för mycket, fantiserar ihop orealitiska framtidsdrömmar och tänker många gånger på saker som om det vore i en film. Kanske jag har huvudet i det blå och kanske jag lättare blir besviken än många andra för att verkligheten slår mig hårdare i ansiktet än vad den gör på någon som jämt och ständigt lever i den. Men det är så jävla värt. Jag älskar att inte bara acceptera det som är.
(Sådär. Nu fick jag någon att skriva om i alla fall.)
♥
Idag fick jag bilder på Pleng och nallen jag skickade till henne för några månader sen. De har klippt av hennes hår och hon är ett helt år äldre än när jag såg henne sist, fortfarande världens finaste lilltjej dock. Så himla fint att få se de här bilderna, så himlahimla fint. Samtidigt som det exploderar i mig. Det har gått ett år och bortsett från vissa dagar när alla känslorna kommer på en och samma gång så går det bra. Jag saknar, men det går bra. Men så kommer de där dagarna ibland, när det gör ont i hjärtat på riktigt och det enda man kan göra är att lyssna på lika smärtsam musik och gråta ut varenda tår som finns där inne. För imorgon kommer det vara bra igen, och jag kommer sakna utan hjärtont.
Bitterfitta
Idag har jag umgåtts med min mamma, min moster och min gammelmormor i princip hela dagen. Vi har druckit kaffe på verandan och åkt runt mellan olika loppisar. Blev två böcker och en LP-skiva rikare. Den här kvällen har varit dålig. Blir irriterad när någon jag inte känner så bra skriver och tvingar mig till ytligt, skittråkigt småprat. Sett tusen bilder på Alex Turner och tänker bara på hans look-a-like. Hur fan orkar jag? Min förkylning blir värre istället för bättre och jag har inte varit sjuk såhär länge (9 dagar) sedan jag minns inte. Men jag vill inte ställa in något och vila så halsfluss come at me broo. Och varför kan jag inte bara få någon att sova med och pussa på, eller i alla fall smsa lite med???????
Pallar inte min jävla bitterfittaattityd heller. Godnatt.
365 dagar
Ett år sedan, och jag saknar er fortfarande smärtsamt mycket.
För jag vet ju
Man kanske vet att det inte kommer bli något. Man kanske vet att den andra personen inte är lika intresserad som en själv. Man kanske vet att man kanske inte kommer träffas igen. Man kanske vet allt det där. Men ändå. Det är ändå fint att försköna och romantisera någon lite för mycket. Fantisera om hur man visar staden man bor i, om hur man går på konserter eller ligger i gräset och kejderöker. Hur man presenterar någon för sina vänner, håller handen bland folk eller kommer till det stadiet när man kan pussa någon precis när man känner för det.
Man kanske vet att det inte kommer hända, men ändå.
x
Du gjorde mig ledsen, jag doppade din tobak i en vattenpöl. Fucking fair.
När man vill dränka allt man känner i sprit och sömn
Detta inlägget skrivet av Sandra kommer jag spara någonstans för att ta fram när jag är kär i någon som inte är kär tillbaks och när mitt beteende blir självdestruktivt och när jag tror att jag aldrig någonsin kommer gå vidare. Tack S.
1.
Jag har fått frågan om jag är taggad, hur det känns, om jag är glad, om jag tycker det är jobbigt att sluta. Ja, bra, ja, ja. För ungefär 1,5 år sedan började jag ny i en klass och på en skola där folk redan kände varandra. Jag kände mig osäker och fattade inte vad jag gett mig in på. Nu 1,5 år senare är jag en tryggare person än någonsin, allt tack vare er. Herre gud vad mycket ni gett mig och herre gud vad jag kommer sakna er.
En massa, massa kärlek.
Kaos
Allt är bara rörigt och ett enda kaos nu. Det känns som att jag har en miljon saker att fixa och just nu vill jag bara ligga och gråta tills någon annan tar hand om allting åt mig. Men jag är inte fem och livet fungerar inte så. Så heja mig, jag grejar detta.
?
Ingen jävla aning
Jag förstår inte. Förstår inte varför jag inte är glad över balen eller studenten. Förstår inte varför jag inte är glad över solen och de höga temperaturerna. Förstår inte varför jag inte känner mig hög av bara tanken på USA. Förstår inte varför jag går runt i någon grå dimma fast att himlen där ute är alldeles blå. Förstår inte vart fan min optimism eller inställningen med att allt ordnar sig tagit vägen. Vad är det som händer?
Ja
