"I think I feel a little bit more than I should, doll"
Där inne i hans rum finns det ett vi. Ett vi som dricker kaffe och tittar på filmer jag nämnt någon gång och som han kommer ihåg, ett vi som pussar varandras händer och bara axlar, ett vi som sitter i samma rum men gör olika saker bara för att vara där den andra är, ett vi som ligger i sängen och gör spellistor tillsammans, ett vi som kommenterar varandras morgonfrisyrer och som öppnar upp oss själva om problem, saknad, det förflutna och brister lite mer för varje dag som går. Men det är bara mellan hans fyra väggar man känner av det på det sättet och kanske det är precis så vi båda vill ha det. Tar vi med det ut blir det på riktigt och vi kommer börja räkna ner dagarna tills jag åker hem och lova varandra en massa saker vi aldrig kommer kunna hålla. Dessutom vill jag kanske kunna fortsätta prata med vem jag vill på festers rökiga verandor, gå på parkdate med T (hanfrågadehanfrågadehanfrågade) och aldrig känna att jag kanske inte borde eller får. Ett förhållandesingelliv som låter själviskt men som båda två vet om. Lämnar lite av min moral utanför det här och tackar mig själv på ett sorgligt vis för att jag har blivit bättre på att inte känna för mycket. Utanför rummet där det finns ett vi i alla fall.
Viking/Ikea/Abba
Vill bara skriva ett uppskattningsinlägg till livet. Vilken drastisk förändring allting kan få på bara en vecka. Hur fruktansvärt miserabel jag var månaderna innan jag åkte hit och hur lycklig jag känner mig efter bara nio dagar här borta. Hur en ändrad tillvaro kan vända rätt på precis allt och få en att känna att man är precis där man borde vara.
Etthundrasextioåtta timmar
Om exakt en vecka på minuten är jag på Kastrup med en nio timmars flygresa och sex månader i Seattle framför mig. Jag lyssnar inte på min spellista hearbeats, undviker filmer som är det minsta fina och tar någon i familjen upp resan säger jag att vi ska prata om något annat och vi ska absolut inte ha någon avskedskväll med tårar och kramar. Jag känner mig så fruktansvärt bräcklig och undviker precis allt som kan ta sönder det skydd jag försöker bygga upp. Ett känslomässigt rätt så nödvändigt skydd som hindrar mig från att skita i allt och bo hemma föralltid och aldrig behöva säga hejdå till någon någonsin igen.
Men så längtar jag såklart också, sedan sådär fyra år tillbaka.
Aslfjekzjxks
På en fucking jävla sekund började jag hata hela världen och alla jävla människor och jag är seriöst inte glad för någons jävla skull.
Men aj
"-Varför är han inte som han var innan? Varför skriver han inte utförliga meddelanden om vad han gjort under dagen eller tar upp våra internskämt som förut och varför har han slutat skicka youtubevideos som han skriver "här har du något roligt att vakna upp till"?"
"-Han har väl tröttnat lite"
"-Han har väl tröttnat lite"
"-Men han skriver ju fortfarande."
"-Ja men det betyder ju inte att han inte tycker om dig. Men han tycker väl att du inte är lika intressant längre. Han har väl fattat att det inte kommer bli något."
"-Men det har jag också fattat, och han är fortfarande intressant för mig."
"-Han tycker kanske inte detsamma."
Londonresan
Kan liksom inte riktigt ta in vår Londonresa, att allting faktiskt har hänt på riktigt. Känns som en romantiserad dröm som är lite för bra för att vara sann. Jag hade gjort allt för att spola tillbaka tiden till då vi hoppade ur taxin på vår gata i Kensington för första gången och alldeles tagna gick runt och åh:ade åt allt vi såg. Att ha drinkbuffé på rummet till Londonlistan med världens bästa Camdenutgång framför oss, finns ingenting jag hellre hade gjort nu än precis just det.
Det man inte kan radera
"Jag vill inte vara så beroende av en annan människa, så jag ska försöka att inte tänka så mycket på honom. För min egen skull." Har en kamerarulle full med printade konversationer som har fått mig glad/smickrad/skratta och en hel jävla tumblr med i princip endast inlägg om honom. Har en bit kvar på vägen till att inte bry mig.
Mina två tredjedelar
Definitely maybe
Jag jämför andra killar med en drömbild jag har av någon som bor en miljon mil bort, som antagligen inte ens stämmer. Jämför musiksmak, klädstil, intressen. Jämför om jag blir lika glad av meddelanden från dem som av honom.
Om två månader kommer de miljoners mil bli ganska mycket färre och jag kan inte låta bli att tänka på om vi kommer ses någon dag, dela den där ciggen, se den där matchen och lyssna på de där låtarna jag föreställt mig så många gånger. Jag tror inte det, men tänk så fint det vore.
Krig i mitt huvud
Frustrationen över att känna sig orklös och rastlös på samma gång, att jag vill ställa klockan på morgonen trots att jag inte har något att gå upp till och promenera och städa och söka jobb och göra en massa nytta men att jag verkligen inte orkar fast att jag vill, att känna sig ensam fast att man har så fina vänner och bli irriterad över småsaker och gråta över minismåsaker, att känna noll till allt och leva i mjukiskläder och känna sig som den äckligaste människan i världen, ha ålderskris när man är 19 och ha panik på att livet är så kort och ändå slösar jag bort dagar och veckor på absolut ingenting, att känna att man ständigt klagar på sin blogg och när någon frågar hur det är säger man att det är helt okej kanske lite tomt och tråkigt men helt okej ändå förutom till främlingar som så jävla envist måste småprata för då säger man ju att det är bara bra hur är det själv.
Den största frustrationen av dem alla över att inte känna igen sig själv. Att se sig själv utifrån och tänka; vem fan är du och vad fan håller du på med? Skärp dig för helvete. Men inte veta hur.
Zero
Har några roliga saker inplanerade innan jag far till The United States och jag behöver det så bad. Såg ett blogginlägg igår om det där med nollställdhet. Att man inte mår dåligt men man "dansar och dricker öl och det inte riktigt känns i kroppen". Bara att läsa om det kändes bättre, som när man pratar med någon som känner precis likadant och man plötsligt är två istället för ensam.
FÖRESTEN:
To the moon and back
Igårkväll satt jag och min bror i badtunnan i regnet och pratade om hans band, framtiden och hur man ska bete sig om man inte vill hamna i the friendzone. Kan inte nämna nog hur fantastisktjävlaöverglad jag är över att ha honom.
I see it all the time, oh your heart's not there
Att vara pojkvännig men inte kär är frustrerande. Som att frysa men bara ha superstickiga filtar hemma, eller vara jättevarm men bara ha tillgång till en dusch med varmvatten, eller som att vara hungrig men bara ärtsoppa och oliver att äta. Lite så. Frustrerande.
Hjärta
Pappa: Hur är det?
Jag: Bra.
Jag: Bra.
Pappa: Är du ledsen?
Jag: Nej.
Pappa: Är du arg?
Jag: Nej.
Pappa: Är du irriterad?
Jag: Nej.
Pappa: Är du sur?
Jag: Nej.
Pappa: Är du frustrerad?
Jag: Ja.
Pappa: På vad?
Jag: På att tom blivit mitt normalläge och när jag bilr glad är det tillfälligt och släpper lika fort igen.
Jag: Nej.
Pappa: Är du arg?
Jag: Nej.
Pappa: Är du irriterad?
Jag: Nej.
Pappa: Är du sur?
Jag: Nej.
Pappa: Är du frustrerad?
Jag: Ja.
Pappa: På vad?
Jag: På att tom blivit mitt normalläge och när jag bilr glad är det tillfälligt och släpper lika fort igen.
Han ger mig en kram.
Pappa: Vill du följa med ut och plocka äpplen?
Jag: Okej.
Pappa: Vill du följa med ut och plocka äpplen?
Jag: Okej.
x
Vill spy ut allting jag känner i text och få sätta ord på ångesten i magen, bröstet och huvudet. I magen är det genuint, i bröstet smärtsamt och i huvudet förbjudet. Där är jag så medveten om den och varför den finns, alldeles för förbjudet. Jag plockade fram min dagbok efter London, har inte skrivit i den på månader. Blir plötsligt tvungen att fylla sidorna och skriva ner varenda tanke jag tänker och känsla jag känner för vissa saker kan man inte blotta inför någon, alls.
Det är det enda jag behöver idag. Tomma, tysta blad.
Vänner
Jag är så glad över att mina vänner inte säger "ger du upp redan?" eller att jag borde stå ut lite till. Ni säger istället "JA KOM HEM TILL OSS" och beter er allmänt som världens bästa vänner. Jag är så glad att jag har er.
Lämnar igen
Sitter på bussen på väg till Oslo. Världens bästa mamma har försökt fylla mig med optimism och ritat ett livsdiagram till mig. Man kommer alltid ha tråkiga och jobbiga saker att göra, men det är när de blir fler än de bra sakerna man måste ändra på något. Jag har varje dag blivit besviken på mig själv över att jag inte varit glad när jag vaknat. Blivit frustrerad på att jag inte hittat något sätt att ta mig ur bubblan jag hamnat i. Men med diagrammet framför mig med orden fix med andrahandskontrakt, boende i Oslo, jobb i Oslo, ångest över arbetslöshet, ensamhet, saknad och understimulans framför mig så kändes det okej. Som att jag förstod att jag får må inte bra, jag behöver inte vara så jävla stark och positiv hela tiden. Bara det fick mig att må bättre. Ska på arbetsintervju del två imorgon, heja heja.
The skies over your head
Just nu är det onice. Onice att jag inte hittar min psykologibok och snart får hem en faktura från skolan. Där rök en Londonklänning liksom. Det är onice att ha gråten i halsen lite för ofta och det är onice att ha ett borderlinehumör. Seriöst livet, sluta vara en sån jävla mensbitch.
Tackar gud för The Inbetweeners och kaffe idag. Och The Majority Says. Det är en av mina bästa ledsenband.
Tackar gud för The Inbetweeners och kaffe idag. Och The Majority Says. Det är en av mina bästa ledsenband.
Motvind
2012 är officiellt ett av de två värsta åren jag varit med om. Känt för det mesta ingenting alls och när jag väl känt något har det varit extrema grader av saknad, frustration och besvikelse. Snälla, vänd nu.
Ställer om till kaffestaden
Just nu sitter jag och googlar "Things I hate about Boston" och läser varenda forum- och blogginlägg jag kan hitta. Eftersom jag var helt hundra på skolan där blev jag besviken när jag fick byta. Seattle verkar vara prima på alla sätt och vis, men ni vet hur det är när man ställt in sig på något. Så nu övertygar jag mig själv om att jag är menad för Seattle. Det är så man får göra ibland när saker inte blir som man tänkt sig. Som när plagget man tittat på inte längre finns kvar, då får man tänka att man ändå behöver spara sina pengar. Eller när en kille man tycker om inte tycker om en tillbaka, då får man sitta och diskutera alla hans brister med sina vänner. Eller när staden och skolan man ställt in sig på inte blir av, då får man googla upp saker folk hatar med det. Ibland måste man se till att skydda sig själv och vrida lite på sanningen så att den blir som man vill.
Seattle är staden av kaffe, de har finare dialekt än i Boston, mildrare vintrar, det är renare, Boston är mer likt Sverige när det kommer till att prata med främlingar och sätta sig bredvid dem på bussen, det är mycket billigare i Seattle och skolan har ett campusboende med dorms och hela grejen. Det är så man får tänka.
