Tänk bak på alla problem du har haft i ditt liv, de gånger ditt hjärta krossats men efter ett tag blivit helt igen, hur många gånger du tänkt om en kille "jag kan inte tänka mig med någon annan än honom" men sedan slutade du gilla honom, hur all stress förr eller senare tagit slut och hur alla bråk på något sätt löst sig.

Kom ihåg det nästa gång du stöter på motgångar, olycklig kärlek eller omänskligt mycket plugg. Du kommer inte ha känslor för killen du inte kan få i hela ditt liv fast att det känns så just nu och du kommer inte heller dö av ett misslyckat prov.

När livet känns för jävligt, käka direkt ur ett stort glasspaket framför en film och gråt lite om det känns bättre. Nästa dag är det ett nytt du som går upp på morgonen. Ett starkare, bättre och en erfarenhet rikare du!

Hade en lektion utomhus idag, väldigt härligt fast ingen kunde koncentrera sig. Roligare att titta på när ett litet småkryp kliade sin rygg med benen.

Jag har tänkt på en grej. I bussar tycker jag man ska resa sig upp om en äldre person behöver sitta. När vi är 80 år och har ont i kroppen kommer vi inte heller vilja/kunna stå i en guppig buss. När människor reser sig självmant är det en fin gest, jag diggar den inställningen. Jag kan ibland bli lite småirriterad på nonchalanta människor, ganska ofta tonåringar, som bara tittar på gamlingen och sen tittar ut genom fönstret igen. Tar för givet att någon annan kommer resa sig. Faaaast sen kan jag störa mig på den äldre också.

 Om en gamling kommer på bussen och ingen direkt reser sig upp så tittar många av dem surt på alla människor och stapplar sedan fram till ett räcke för att hålla i sig. Hon eller han fortsätter slänga arga blickar och tillslut brukar någon resa sig upp och fråga om den äldre vill sitta. Den äldre säger inte ens tack utan går bara bort och sätter sig, fortfarande sur på att ingen reste sig direkt.

Respekt för de äldre, självklart. Men ett jävla tack från deras sida är inte för mycket att begära. Menar inte gamlingar generellt, utan de sura som finns där ute i samhället. Sedan om det nu inte finns någon som reser sig direkt får de väl fråga någon om de kan få sitta, personen kommer nästan garanterat svara ja. Förstår inte människor det självklara får man ibland öppna käften och säga något, inte ställa sig och sura. Det är bara drygt. Känns bättre att resa sig för en go&glad gamling som uppskattar att man reste sig, än någon vresig som inte ens kan säga tack.

Loggar in på Facebook, går i på chatten, scrollar ner och söker med blicken efter ditt namn. Är du offline stänger jag ner igen, är du online skriver jag ändå inte. Tror jag bara vill se ditt namn. Känna att du är närmre när jag vet att vi befinner oss på samma hemsida trots att det inte gör avståndet det minsta mindre. Kanske hoppas jag innerst inne på att ditt namn ska börja blinka och att du ska ha skrivit "hej" eller vad som helst. Fast, det är isåfall väldigt,väldigt innerst inne för jag vet att det kommer du inte alls göra. Det finns inte längre något kvar för oss att säga.

Har inte pluggat klart men jag är så himla trött och behöver få sova. Redovisningen på fredag får gå som den går. Nu säger jag godnatt, vi hörs imorgon! Puss 

Jag skulle skriva om onda personer i ett arbete, glömde vad Englas mördare hette så jag skulle googla det. Skrev in "Engla" och det första förslaget som kom upp var "Engla skämt", jag bara vafan, det kan väl inte handla om henne? Jag tryckte upp och jo visst gjorde de det. Ett skämt var "Vad är det för skillnad på gamla påven och Engla? Gamla påven dog oskuld!". Vad fan ska man säga?.. Hur KAN någon tycka det är roligt? Hon var 10 år och blev f*cking våldtagen och mördad i skogen, man skämtar inte om det! Spyr fan på såna människor.

Ska plugga hemifrån idag, av någon anledning vaknade jag 5.30 och kunde inte somna om, många har ju en "inbyggd" väckarklocka i huvudet så att man vaknar ungefär då klockan brukar ringa. Gick upp, drack min Vitamin C-dricka (testar det för jag har i princip alltid ont i huvudet), kollade nyheterna och sen på ett ganska vidrigt program på E!, kändiskanalen ni vet. Det var något program där de listade de 50 värsta&bästa strandkropparna hos kändisarna och de kläckte ut sig några kommentarer som störde mig något enormt. Någon kvinna på kanske 55,60 bast hade celluliter och lite hängig rumpa, då sa någon av de som satt och kommenterade kropparna att hon kunde väl burit en sarong för att täcka och inte dra till sig onödig uppmärksamhet. "Som kändis måste man tänka på att man hela tiden har världens ögon på sig, så för guds skull, bär något som täcker de där celluliterna".

Come ON! Hur många tjejer har inte celluliter egentligen? Många. Hur många skäms inte för dem? Många. Så kan inte såna pantade människor göra världen en tjänst och SLUTA att tracka på människors utseende och låta folk leva, äta, gå stolt i bikini (eller badbyxor för den delen) trots lite gropiga lår och putmage och inte behöva bry sig ett skit om hur man BÖR se ut. Det är inget fel att träna och äta hälsosamt, det är tvärtom bra. Men det sjuka har inte med det att göra, det sjuka är att folk tycker att man ska ta bort eller dölja saker som inte anses perfekt. Det finns ideal, men inget "perfekt". Den kroppen du tycker är skitsnygg tycker någon annan är för smal eller tjock, garanterat.

Vi har sett så många för- och efterbilder på människor som retuscherats på tidningsomslag att vi måste insett vid det här laget att folk inte ser ut sådär! Och folk på röda mattan, de har stylats i timmar av proffs och många av dem bär olika korsetter/strumpbyxor som drar in mage och gör rumpan fast. Det finns inget "perfekt" så vi måste sluta sträva efter det, för man kan inte nå något som inte finns.

Jag har tänkt på en sak väldigt mycket på senaste tiden. Det är sjukt så annorlunda en person kan se på sig själv jämfört med hur andra upplever honom eller henne. Jag känner till några personer, främst tjejer, som ser galet bra ut, är jättesociala, omtyckt av de flesta och går alltid med huvudet högt som om deras självförtroende ständigt är på topp. När man sedan tittar på insidan av de här tjejerna, antingen genom att man lär känna dem eller att man läser deras bloggar eller liknande, märker man att de är allt annat än säkra på sig själva.

Det var inte för så länge sen som en tjej sa att hon vill se bättre ut och vara en sån supersocial människa som alla tycker om. Jag kunde inte förstå att hon inte redan tyckte det om sig själv, det är ju precis så jag ser henne! Hon är en jättesöt tjej som jag beundrar för att hon alltid är lika trevlig och aldrig verkar osäker inför någon, hon är väldigt social och när inte ens när hon träffar nya människor verkar hon bli det minsta blyg.

En annan tjej sa att det skulle bli pinsamt att träffa en viss person för att hon är så blyg. BLYG? Jag, och med säkerhet väldigt många andra, ser inte den där tjejen som ett dugg blyg. Hon verkar alltid veta exakt de rätta sakerna att säga i de rätta lägena, hon kommer alltid med de roligaste skämten och jag tror inte en enda människa skulle kalla henne för blyg. Det bevisar bara att många ser på sig själva på ett helt annat sätt än vad omgivningen gör. De kanske ser sig själva på det sättet de känner sig på insidan, vi ser ju vad de visar utåt. Vissa personer spelar nästan över och ska verka så väldigt självsäkra, i många fall är det för att dölja osäkerheten på insidan.

Så tjejen som alltid skrattar så mycket, går med huvudet högt och pratar med allt&alla är i många fall inte alls så nöjd med sig själv som det verkar. Kanske tittar hon på dig och tänker att om hon ändå vore lika go&bra som du.

Det gjorde ont, på grund av dig. Jag grät, på grund av dig. Jag tänkte att mitt hjärta var krossat, på grund av dig.
Men det var fel, mitt hjärta har inte varit såhär helt på ett år. Jag vet inte hur många gånger du har lyft mig sen jag lärde känna dig, jag vet iallafall att gångerna du krossat mig, är fler. Jag har lyckats släppa taget om alla förhoppningar om dig, om oss, vilket har lett till att jag mår så sjukt jävla bra. Jag har insett att, för att citera Timbuktu, "Det kommer ordna sig, det gör det alltid". Jag känner mig oslagbar&stark, och det är på grund av dig.

Ibland är det nästan som att jag sitter och väntar på att höra dina nycklar vrida om i låset, höra dina steg i hallen och din röst som ropar att du är hemma, en kram när jag kommer ner för trappan och samtal i köket om hur dagen varit. Jag väntar förgäves, för ljudet av dina steg kommer aldrig mer tillbaka.
Jag minns allting från den kvällen, jag minns varenda ord du sa och hur de kändes som slag i magen.
Minns att jag tänkte han kommer lämna oss.
En vecka senare hade du åkt, och det kändes som att världen förändrades,
blev lite mindre vacker och färgglad än vad den varit förut.
Det spelar ingen roll hur många det är som säger till mig att inte tänka så, jag gör det ändå. Att det är mitt fel och att jag kunde ha stoppat alltihopa. Jag kunde ha ansträngt mig mera för att göra dig glad, gett dig mera av min tid.
Jag borde inte tagit för givet att du alltid skulle finnas där.
Idag sitter jag och kan inte förlåta mig själv för att jag inte visade hur fruktansvärt jävla tacksam jag är över att du är min pappa.
Trots att vi ses en gång i veckan, saknar jag dig varenda minut som går. Du är den jag pratar med om allt, den som ger mig råd när jag behöver och kan få mig att skratta hur ledsen jag än är. Jag försöker att inte tänka på all den tiden jag förlorar med dig, men den tanken sitter fast hårt och den kommer inte att släppa.

Förlåt för att jag kanske inte visade det så mycket som jag borde ha gjort, men jag hoppas att du vet om det ändå,pappa.
Att du betyder allt för mig och att jag älskar dig mest på jorden.

Jag tänker på något som är helt gratis,väldigt enkelt att ge,som alltid uppskattas och som världen behöver mer av. Just det,komplimanger. Det tänks så otroligt många komplimanger där ute som aldrig sägs högt. Det är ju knappt tänkbart att gå fram till någon främmande person på stan och säga att man tycker att hon/han har grymma modellben,snygga skor eller vackra ögon. Personen kommer ju undra vad som är ens problem. Fast tänk dig själv, att du går där på stan förbi några tjejer. En av dem kommer fram till dig och säger "Jag måste bara säga att jag verkligen tycker ditt hår är skitfint. Det var bara det jag skulle säga".Inte hade du tänkt att hon var sjuk i huvudet och skulle söka hjälp? Jag själv hade blivit hur glad som helst. Ändå vågar jag inte,varför kan man ju fråga sig? Människor är alltid så rädda för att göra bort sig,den rädslan begränsar oss så jävla mycket,rent ut sagt. Hade man ignorerat den och vågat ge de där komplimangerna man tänker tyst,hade världen blivit så mycket trevligare tror jag:) puss.